Den rödgröna minoritetsregeringen erkände på torsdagen Palestina som en självständig stat. Ordningen är att det är regeringen och inte riksdagen som fattar den sortens beslut. Men i frågor av sådan känslig karaktär är det högst anmärkningsvärt att en nytillträdd regering, som dessutom bara har knappt 38 procents väljarstöd, klubbar igenom en kontroversiell svensk ståndpunkt utan att förankra det ordentligt i Sveriges riksdag.
Utrikesnämnden, där regeringen diskuterar utrikespolitiken med riksdagen, sammankallades i måndags. Det var dock mest för att informera om vad som gäller, inte för att lyssna på oppositionens synpunkter om att erkännandet är för tidigt. Det är ett avsteg från hur svensk utrikespolitik ska hanteras. Att regeringen nu tvingar Sverige att avvika från hur EU-länderna har hanterat frågan är heller inte önskvärt.
Det bör noteras att alla som förespråkar en tvåstatslösning i konflikten mellan palestinier och israeler är av meningen att en palestinsk stat ska erkännas vid sidan av Israel. Vad den rödgröna regeringen med utrikesminister Margot Wallström (S) i spetsen gör fel – utöver den pinsamma beredningen – är att den låter erkännandet komma i ett skede då fredssamtalen har gått i stå och trots att den palestinska myndigheten inte har kontroll över sitt territorium.
Wallström skriver på DN Debatt (30/10) att den svenska regeringen vill inbringa hopp och framtidstro. Det är en lovvärd avsikt, men i praktiken bara symboliska ord. I värsta fall riskerar erkännandet att höja spänningsgraden, och legitimera terrororganisationen Hamas och dess raketbeskjutningar mot civilbefolkningen i Israel.
Med beslutet kommer emellertid den hoppfullare aspekten av att hårdare krav kan riktas mot den palestinska samlingsregeringen, vilken Socialdemokraternas systerparti Fatah har bildat tillsammans med terrorgruppen Hamas. Tidigare har kritiken mot Hamas lindrats med hänvisning till att det är svårt att ställa krav när det inte är en stat. Den rödgröna regeringen har dock bara talat om krav på interna frågor som ökat kvinnligt inflytande, då det svenska biståndet till Palestina nu höjs till 1,5 miljarder kronor de kommande fem åren.
För att inte agera mer apart än vad man hitintills har gjort bör den regering som nu likt med en snubblande klackspark har erkänt Palestina också höja kraven på den palestinska ledningens handlande utåt. Inte minst för att svenska biståndspengar inte ska subventionera framtida raketanfall.