Den rödgröna regeringen begår ett allvarligt misstag när den i budgeten skär ned anslagen till Polisen. I ett läge där satsningar på ökad säkerhet och trygghet är nödvändiga väljer statsminister Stefan Löfven (S) och finansminister Magdalena Andersson (S) att i stället inte ens finansiera Polisens omorganisation fullt ut.
I budgeten som nyligen presenterades anges att Polisen anslås knappt 21,6 miljarder kronor för år 2016. Det är nästan en miljard kronor mindre än vad den av regeringen utsedda oberoende genomförandekommittén kom fram till skulle behövas för att genomföra den pågående omorganisationen.
Omorganisering av en myndighet kostar. Är man inte villig att betala för det ska man heller inte besluta att göra det. Ändå har det gått så långt att Polisförbundet nu stämmer staten i Arbetsdomstolen på tio miljoner kronor. Detta på grund av att myndigheten inte har fullföljt sin förhandlingsskyldighet om medlemmarnas nya arbetsuppgifter inför omorganisationen.
Förbundsordförande Lena Nitz skriver i en debattartikel i Dagens Samhälle (22/9) att processen har präglats av att allt måste gå snabbt. Kvaliteten får ge vika och därigenom ställs också de anställda i andra rummet. Det är inte ett lämpligt sätt att bygga upp en av landets viktigaste myndigheter.
Underfinansieringen är dock större än den miljard som fattas för att kunna genomföra den nya organisationen. Det behövs fler poliser. Magdalena Andersson hävdar visserligen att det ska bli så, men har haft väldigt svårt att förklara hur det ska gå till. Regeringen har till och med valt att skrota målet om 20 000 poliser.
Det sägs att tryggheten växer i Sverige och har gjort så väldigt länge. Det är delvis sant. En riktigt ärlig beskrivning vore dock att parallella strukturer håller på att växa fram. I en ökar tryggheten, precis som vanligt, men i andra minskar den.
I rapporten ”En nationell översikt av kriminella nätverk med stor påverkan i lokalsamhället” pekade Rikskriminalpolisens underrättelsesektion ut hela 55 områden i Sverige där polisen har små möjligheter att komma åt brottsligheten. Boende upplever ofta att det är kriminella som styr.
Dessa områdens förekomst är ett tydligt tecken på att Polisen behöver ökade resurser. Staten måste visa att den upprätthåller våldsmonopolet. Inte bara för de kriminella, utan för de många som bor i dessa områden och annars är utlämnade åt skurkväldet.
Det behövs polisstationer i alla dessa utanförskapsområden, samt på flera håll på landsbygden. Det kostar pengar men samhället kan inte välja att lämna vissa medborgare därhän. Det är dock effekten av regeringens prioriteringar.