500 miljoner euro. Det beslutade EU i juli att avsätta för att försöka hejda den pågående krisen för unionens mjölkbönder. Det kommer dock inte att räcka långt. För Sveriges del beräknas stödet handla om ungefär 65 miljoner kronor. Om regeringen så önskar får den lägga till lika mycket själv.
Egentligen spelar summorna ingen roll. Inga engångsstöd kommer att rädda en bransch som lider av för många och krångliga regler. Det är också anledningen till att landsbygdsminister Sven-Erik Buchts satsning på kreditgarantier för mjölkbönder inte har varit någon succé.
I en bransch som dras med alltför låg lönsamhet på grund av byråkrati och politisk illvilja är det föga glädjande att kunna låna för att täcka kostnaderna ytterligare ett år. Utan förändringar i övrigt kommer många bara att finna sig i en likartad situation längre fram, men med högre skulder. Det är inte undra på att så många mjölkbönder väljer att sluta. Under 2015 lade sex procent, 263 stycken – alltså fler än fem i veckan, av landets företag med mjölkkor utrustningen på hyllan.
För svenskt vidkommande är det överdriven reglering och taxering som är de stora problemen. Svenskt lantbruk är genomreglerat. För att göra saken etter värre är många regleringar direkt avsedda att försvåra verksamheten. Inte sällan motiveras ingreppen med bedrägliga hänvisningar till miljöhänsyn. Dieselskattereduktioner som inte står i proportion till kostnaderna är ett exempel. Det finns många fler. Vad värre är verkar regeringen vara fast besluten att se exakt hur stor börda lantbruket klarar av att bära innan kollapsen är ett faktum.
Vid horisonten skymtar nämligen två stora försämringar av lantbrukens villkor. Den ena är en sträng implementering av Århuskonventionen som regeringen vill driva igenom. Detta kan ge allmänheten rätt att överklaga avverkningsbeslut och skötselåtgärder. Skogsägaren får då finna sig i potentiella överklaganden och rättsprocesser varje gång något behöver göras i skogen. Det finns gott om haveristiska organisationer som kommer att göra det mesta av en sådan möjlighet.
Den andra är implementeringen av EU:s vattendirektiv. Det remissförslag som skickades ut från vattenmyndigheterna i höstas bedömde LRF skulle kosta landets lantbrukare miljardbelopp. Regeringen har möjlighet att omarbeta förslaget. Alla riksdagspartier ställde sig tidigare i år bakom en centermotion om att vattendirektivet inte får sänka det svenska lantbruket. Regeringen har dock inte visat några tendenser i den riktningen hittills.
Varken EU eller regeringen synes vara intresserade av att lätta lantbrukets börda. Frågan är om regeringen åtminstone kan låta bli att lägga ytterligare sten därpå.