De obundna bostadsräntorna gick ned en aning, men inte alls i närheten av den räntesänkning som Riksbanken gjorde. Det blev som mest 0,25 procentenheter hos SBAB. Affärsbankerna var snålare. Den som hamnade lägst sänkte bostadsräntorna med fjuttiga 0,10 procentenheter.
Det var trots allt en sänkning och den basunerade bankerna ut snabbt.
Men desto tystare var det om alla sparräntor som sänktes – och sänktes kraftigt. På flera av dem får spararna i fortsättningen bara 0 procent, det vill säga en ren förlustaffär för spararna.
Swedbank gick i täten och sänkte räntan med tio punkter till noll på Sparkapitalkontot för kapital under 50.000 kronor. Räntan på den summan blir 0,10 procent. I slutet av året kan spararen inkassera 350 kronor i ränteinkomster efter avdragen skatt. Men samtidigt har de 50.000 kronorna förlorat i värde med två procents inflation, det vill säga, 1.000 kronor. Summan av kardemumman: spararen har förlorat 650 kronor på att ha dem på banken.
Långt tidigare tog alla bankerna bort räntan på lönekonton. När väl alla löntagare var inkorporerade i lönekontosystemet, ja, då försvann också räntan.
Nordea sänkte räntorna på Förmånskonto, Kapitalkonto och Bosparkonto till noll.
På andra konton sänktes räntorna med 50 punkter, lika mycket som Riksbanken sänkte reporäntan med.
Det är märkligt att bankens inkomsträntor sänks betydligt mindre än de utgiftsräntor man har i form av räntor till bankkunderna. Och det är tyvärr ingen ny företeelse. Det har blivit en vanligt på senare år.
Räntegapet blir allt större och inkomsterna till bankerna ökar snabbt. Bankerna gör miljardvinster och delar ut massor av pengar till aktieägare och till bonusar för bankledningarna.
Bankerna anser att de här inkomsterna och vinsterna måste man ha eftersom staten har ålagt dem att bygga upp reserver för att kunna möta framtida bankkriser. Bankerna har gott och väl de pengar som behövs. Däremot fortsätter bankerna att låna ut alltmer pengar och de svenska hushållen är skuldsatta upp över öronen. Vid en kris klarar inte bankerna att hantera detta.
Är det då åter dags för bankdirektörerna att stå med mössan i hand och be skattebetalarna rädda dem ur krisen, precis på samma sätt som hände vid 2008 års finanskris?
Vad säger skattebetalarna om det? Och vad säger spararna som inte ens får en enda sekin i ränta på sina insatta pengar?