I valrörelsen var Miljöpartiet föredömligt tydligt på flera punkter. Detta gällde inte minst hur Vattenfalls tyska kolkraftverk skulle hanteras: nedläggning. ”Att bara sälja så att andra driver det vidare, det är ju ingen lösning.” Det sade språkröret Gustav Fridolin till Ekot då.
Nu säger miljöminister Åsa Romson, tillika partiets andra språkrör, till Ekot att ”frågan är på vilket sätt man tar ansvar, både för skattebetalarnas pengar och för att bolaget kan vara en drivande kraft i omställningen till en klimatbra ekonomi och politik.”
Det är inte den första svekdebatten sedan MP tog steget in i regeringen i höstas. Att Romson målar husbåten med giftig färg och häller gråvattnet rakt ut i Östersjön går dock för många miljöpartister att se mellan fingrarna med, likaså talet om att Sveriges energibehov går före kärnkraftsnedläggningar. Men att tjäna pengar på kolkraften och sedan se till att den drivs vidare är något annat. Även om det är i linje med den tyska regeringens önskan – energibehovet minskade inte av att kärnkraften stängdes ned, däremot ökade behovet av ännu smutsigare energislag som exempelvis kolet.
Det finns dock fler friktionspunkter inom Miljöpartiet. Somliga frågor är av mer grundläggande karaktär och har tärt på sammanhållningen i flera år. Skulle en ordentlig partistrid bryta ut riskerar även dessa frågor att hamna på tapeten.
Sammantaget handlar det om bilden av Miljöpartiet och hur den skiljer sig från den organisation partiet har utvecklats till.
Språkrören är inte längre språkrör utan partiledare. De har sina egna politiska agendor och anspråk. Mänskligt kan tyckas, men inte förenligt med de alternativa värden som gick in i MP:s grundande.
I någon mening var förstås alla partiets politiker menade att vara språkrör. Det var en väsentligt mer direktdemokratisk rörelse än de andra partierna. Medlemmarna bestämmer. Därmed spelade det heller ingen roll vilka som företrädde partiet. Det fanns inget behov av proffspolitiker, MP skulle erbjuda folket något helt annat: glada och engagerade amatörer.
Ett begränsat antal uppdrag under begränsad tid skulle försäkra att partiet inte blev som alla andra. Politisk makt riskerar att korrumpera över tid. Nu förefaller dock antalet undantag tala för att regeln är det nya undantaget. Det är samma tal om viktiga kompetenser och erfarenheter som hörs i de andra partierna, och det legitimerar ständigt nya undantag. Det kan anses rimligt i varje enskilt fall med sammantaget berättar det en historia om hur någonting har försvunnit från Miljöpartiet. MP har blivit ett parti som alla andra. Den debatten har potential att bli allvarligare än alla de andra tillsammans.