Povel Ramel en nöjeslegend
Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.
I bakhuvudet på de flesta av oss finns något ramelskt fastetsat. Något som sitter som berg och aldrig kan rubbas.
Men Povel Ramel gjorde också parodier som ibland var direkt elaka. I andra fall bara normalt giftiga? Och även sådana lever vidare.
Evigt ung på scenen
Få svenska underhållningsartister har roat oss som Povel Ramel. En lekfull revymakare och musikprofil med en smått osannolik karriär som fortsatte även i mycket hög ålder. På scenen levde han upp och kändes evigt ung samtidigt som han kunde stappla fram bakom den. Framträdandena gav en kick. Jag minns en historia från Gävle för tre-fyra år sedan då han efter ett framträdande skulle få skjuts i en bil vars ena framdörr hade isat igen. Povel sparkade upp den från passagerarsätet?
Vi som har följt en stor del av hans liv, sett många av hans revyer, hört hundratals av hans kluriga texter och ordvrickningar jämför honom ofta med dem som kommit efter i underhållningsbranschen. Tomrummet är ekande tomt. Han saknar egentliga efterföljare. Det fanns bara en Povel Ramel.
Ingen längtar heller efter någon som försöker bli en Ramel-kopia. Däremot efter underhållningsartister av format. Sådana som orsakar rusning till biljettkassorna. Speciellt i en tid då förmågor som Linda Rosing och Victoria Silvstedt verkar ha tagit över det mesta utrymmet på nöjessidorna. Tala om fattigdomsbevis.
Visst, Povel Ramel var inte alltid älskad. Speciellt inte under ett årtioende före det stora genombrottet. Crazyhumorn hade svårt att slå rot. Povel Ramel betraktades som lätt galen med sina mycket udda upptåg och överraskande och avväpnande texter som bröt ordentligt mot vad som var acceptabel underhållning under 1940-talet. Han var oförutsägbar och det störde många som såg honom som en fånig friherre med guldsked i munnen som gjorde vad som föll honom in.
Mindre motstånd
Men så småningom mjuknade motståndet. Johanssons Boogie Woogie-vals hade blivit en hit liksom Mitt eget Blue Hawaii som Alice Babs sjöng. Men det var först med den första Knäpp Upp-revyn 1952 som det stora genombrottet kom. Den med Martin Ljung från Luleå och Brita Borg med den djupa särpräglade rösten.
Och sedan gick allt som tåget. Publiksuccéerna avlöste varandra och efter ett decennium med Knäpp upp-revyer blev det en lång rad shower, ofta med Wenche Myre. Men på 90-talet även med Magnus Uggla och Johan Ulveson. Och på 2000-talet med artister som Charlotte Perelli.
Stod för det ramelska
Povel Ramel skakade om den svenska underhållningsvärlden. Han bröt det gamla traditionella revymönstret och knäppte upp - utan underlivshumor och de gamla vanliga politikerskämten. Han svarade för något nytt. Det ramelska.
Och det som gjorde honom till en unik svensk artist, underhållare, musik- och textskrivare som aldrig skyggade för det udda kommer förstås att leva kvar. Själv är han död, men han släpper aldrig greppet om en mycket stor och uppskattande publik.