Vad Liberalerna faktiskt uträttade på sitt riksmöte den 9–10 mars har fallit i skuggan av de interna stridigheter som pågått samtidigt. Två partiföreträdare, riksdagsledamoten Emma Carlsson Löfdahl och EU-parlamentarikern Cecilia Wikström, har på olika sätt gått på tvärs med partiledningen.
Det hela har slutat med att Liberalerna är en riksdagsledamot och en EU-kandidat fattigare.
Det som ligger bakom utvecklingen är för Emma Carlsson Löfdahls del att hon hyrt en lägenhet av sin make för betydligt mer än den kostar i månadsavgift, och därmed fått för mycket i ersättning från riksdagen (Aftonbladet 4/3). Det är i sig problematiskt, men likaså det långsamma agerandet från Liberalernas partiledning. Efter att partiledaren Jan Björklund slutligen uppmanat henne att lämna riksdagen valde Carlsson Löfdahl i stället att lämna Liberalerna men behålla riksdagsplatsen.
För Cecilia Wikström gäller konflikten hennes två styrelseuppdrag vid sidan om uppdraget som Europaparlamentariker (SVT 19/2). Sidouppdragen kan eventuellt skapa en intressekonflikt med hennes politiska gärning, men partiet valde ändå att ge henne fortsatt förtroende som förstanamn på Liberalernas lista inför EU-valet i maj. Först när det hela fick uppmärksamhet i medierna reagerade partiledningen och krävde att Wikström lämnade sina sidouppdrag. Det vägrade hon i sin tur att göra, och petas på grund av det som kandidat till EU-parlamentet.
Det är uppenbart att Liberalernas partiledning förlorat mycket av sin auktoritet, samtidigt som partiet inte längre är attraktivt. Grunden till den nuvarande situationen lades vid diskussionerna om partiets ställningstagande i regeringsfrågan, då man till slut valde Stefan Löfven (S) som statsminister framför Ulf Kristersson (M).
Nu kommer missnöjet upp till ytan efter att partiledningen tappat sitt interna anseende. Det blir heller inte bättre av att Liberalernas partiledare har meddelat sin avgång och företrädarna således inte har något att vinna på en god relation med honom.
Liberalerna är på god väg mot botten. Om Jan Björklunds efterträdare är optimistiskt lagd går det dock att se möjligheten i att från start prägla ett parti som lär vilja pröva nästan vad som helst som kan bota situationen.
Uppenbart är att det inte bara är attraktivitet inför väljarna som saknas. För att ha en framtid måste Liberalerna återigen vara attraktivt för sina företrädare, innan ännu fler förbereder en framtid utanför partiet.