En asylsökande som tvingas vänta flera månader på besked om uppehållstillstånd har under tiden möjlighet att skaffa sig ett jobb. Om personen sedan får avslag på asylansökan, men fått ett erbjudande om fortsatt anställning från arbetsgivaren, finns det möjlighet att ansöka om arbetstillstånd för att få stanna under en viss tid. Det kallas spårbyte, och är tänkt som en extra möjlighet i de undantagsfall då en asylsökande faktiskt lyckas integrera sig själv på arbetsmarknaden. Problem uppstår dock när en sådan ventil för ett fåtal utnyttjas som ett kryphål av allt fler.
Antalet personer som använder det så kallade spårbytet har de senaste åren blivit radikalt fler. Den 17 september var det 2 284 personer som hittills bytt spår under 2019, vilket är fler än under hela 2018. Det ser onekligen ut som att det inte längre bara är personer som kommit hit med ärligt hopp om att få asyl lyckas få ett arbete under handläggningstiden.
I en intervju med TT (23/9) förklarar Erik Holmgren, enhetschef på Migrationsverket, att vissa använder spårbytet för att kringgå ett utvisningsbeslut. Det finns dessutom människor från länder där situationen generellt sett inte ger skyddsskäl, såsom Georgien och Mongoliet, som ändå tar sig till Sverige för att just göra ett spårbyte.
I stället för att vara en extra möjlighet för asylsökande som skaffat sig ett jobb, har spårbytet alltså blivit ett sätt att manipulera det svenska systemet.
Att människor kommer hit för att tjäna egna pengar ser måhända inte ut som ett problem. Men eftersom vårt välfärdssystem är så omfattande är det närmast omöjligt att undvika offentligt finansierade förmåner. Huruvida det ska vara så kan ifrågasättas, men så länge det är det måste vi också ställa vissa krav på människor som vill komma hit.
Överutnyttjande av spårbytet skapar dessutom ytterligare följdproblem. De asylansökningar som krävs för att sedan kunna göra ett spårbyte skapar ytterligare förlängda handläggningstider för asylsökande som kommit till Sverige på flykt från krig och konflikter. Den långa väntan är i sig en plåga för dessa människor som väntar på besked.
Oavsett om möjligheten att få arbetstillstånd för lågkvalificerade yrken begränsas eller inte kan vi konstatera att det inte är såhär spårbytet är tänkt att fungera. Det rimliga är då att se till att det fungerar som det är tänkt, utan att det direkt drabbar de människor som faktiskt använder det på rätt sätt.