Regeringen slår på stort och bildar en ny myndighet till årsskiftet – Delegationen mot segregation. Som namnet antyder ska myndigheten samordna kommuner, forskare och civilsamhälle för att bedriva ett långsiktigt arbete mot segregation. Uppdraget att bilda denna myndighet har givits Jonas Nygren (S), som tidigare var kommunstyrelsens ordförande i Sundbyberg.
Att det ska krävas en särskild myndighet för att motarbeta segregationens nackdelar är en nyhet för de flesta utom regeringen. Och möjligheterna att göra skillnad i frågan bör vara begränsade.
Segregation är en komplex företeelse med många komponenter, som boende, arbete, skola, utbildning och familjebildning. Men bara för att problemet är komplext behöver lösningarna inte nödvändigtvis vara det. Därför finns heller ingen anledning att göra processen mellan tanke och verkställande ännu längre genom att bilda en myndighet. Delegationen mot segregation ser därför snarare ut som ett sätt för regeringen att kunna säga att den gör något, samtidigt som statsråden själva slipper vara drivande.
En stor anledning till att segregation är svår att hantera politiskt är att den till viss del är frivillig. Att bo i samma område som människor med liknande bakgrund och livssituation är för många naturligt. Problemet är när det blir alltför svårt att ta sig ur situationen. När exempelvis skolorna i vissa områden håller så låg kvalitet att barnens chanser att skapa sitt eget liv försämras. Dessa möjligheter måste hållas öppna, och däri ligger problemet som politiker och myndigheter måste adressera och helst lösa.
Att en myndighet har segregation som enda ansvarsområde kan tyckas lämpligt, men bara det löser inte problemet. Segregationens starka fäste i bostäder och arbete gör det snarare lämpligare att de aktörer som ansvarar för dessa områden också får i uppgift att lösa segregationsproblemen. En simpel, om än inte enkel, åtgärd är till exempel att ge polisen resurser att ta tillbaka kontrollen över vissa områden. På så vis flyttar inte de som har möjlighet därifrån av rädsla, medan de som inte har något val blir kvar.
Svenska myndigheter är redan i dag långt fler än nödvändigt, och sällan tillräckligt effektiva. Särskilt när det handlar om mer abstrakta uppdrag som är beroende av flera aktörer för att verkställas. Just arbetet mot segregation är dessutom något som inte får överdrivas. Åtgärderna får inte bli tvingande mot människor i ivern att blanda olika samhällsgrupper. Detta är ytterligare en anledning att låta andra aktörer sköta arbetet, eftersom de huvudsakligen har andra syften med sin verksamhet.