När människor varken kan få tillgång till eller har råd att betala för ett boende prövas det sociala skyddsnätet. Finns det hjälp att få den dag man står utan tak över huvudet? I två avsnitt av SVT:s Uppdrag granskning (12/2, 19/2) skildras de strukturellt hemlösa som inte har resurser för att få tag på en egen bostad. Reportagen gör det tydligt att skyddsnätet finns där för att exempelvis betala kostnaden för att bo på vandrarhem. Men när både tillgång och betalningsförmåga tryter riskerar nödboendet att bli långvarigt.
De som faktiskt hittar en egen bostad hamnar inte sällan i bristfälliga fastigheter med hälsorisker för de boende. Uppdrag granskning visar exempel på sådana i Ludvika kommun, där uppvärmningen brister och vattentillgången är opålitlig.
Trots hyresreglering och bidrag för den som behöver koncentreras alltså resurssvaga människor till vissa återstående bostäder, där inkomstkraven inte är lika höga men bristerna kan vara desto större.
Det är tydligt att vårt befintliga system inte längre håller när det är själva tillgången på boende för resurssvaga personer som är problemet. Då är det knappast till hjälp om socialtjänsten kan betala en obefintlig hyra. Vi har inte längre råd att hålla fast vid ett system som inte fungerar, utan måste vara öppna för att ta till andra modeller. En sådan, som vi inte bör avfärda utan ordentlig eftertanke, är social housing.
I en ny publikation (18/2) från tankesmedjan Fores, skriven av bostadsforskaren Anna Granath Hansson, klargörs både för- och nackdelar med om social housing skulle införas i Sverige. Till exempel skulle det vara svårt och upplagt för konflikt när boendestandard och kravprofil för att få rätt till sådant boende ska konstrueras. Men fördelarna ska inte avfärdas.
Dessa särskilda bostäder skulle inte vara en del av det ordinarie bostadsbeståndet. Det skulle till exempel gå att bygga bostäder med utgångspunkten att de ska vara så billiga som möjligt till en viss boendestandard. Därmed skulle inte heller den ordinarie marknaden störas genom generella hyresregleringar eller förturer i bostadsköer, som skapar orättvisa gentemot människor som kan klara sig själva. En friare marknad utan kostnadsdrivande subventioner skulle dessutom göra det enklare för just resurssvaga människor att själva ordna och betala för en bostad.
Det kommer alltid att finnas människor som under kortare eller längre delar av livet inte själva kan få eller betala för ett boende. Det lär finnas en bred enighet i samhället om att vi gemensamt ska hjälpa dessa människor, men hur det ska ske är inte självklart.
Tydligt är dock att vi inte har råd att avfärda något. Därför är det dags att bland annat se över en modell med social housing.