I Expressen (16/7) frågar sig krönikören Johan Hakelius vad det egentligen innebär att någon radikaliseras. Ordets passiva karaktär, menar han, gör att ”det låter som att man drabbas av ett virus och insjuknar, utan egen förskyllan. Som om militant islamism och massmord på oss otrogna inte vore ett val, utan något man råkar ägna sig åt om man blivit smittad”.
Denna syn på brottslighet är inte ovanlig i Sverige. Efter ett kvinnomord valde rikspolischefen att rikta sin huvudsakliga medkänsla till mördaren: ”vad har den personen varit med om för någonting? Vilka omständigheter har den killen växt upp under? Vad är det för trauman han bär med sig?” Som om en tragisk bakgrund skulle motivera ett mord.
Varje människa ställs ständigt inför vägval mellan ondskefulla och fredliga handlingar. Har man möjlighet att välja det senare, men ändå väljer det förra, så ska man bedömas utifrån detta. Medömkan kan inte vara vårt främsta svar mot extremism.