"Drill baby, drill!" Dåvarande Alaskaguvernören och vicepresidentkandidaten Sarah Palins oförfärade budskap mitt i valrörelsen 2008 blev utskällt och hånat. Inte minst av Barack Obama, som myndigt förklarade att ökad oljeborrning minsann inte var lösningen på USA:s energiproblem.
Ändå var det just president Obama som förra året gav Shell tillåtelse att borra efter olja i Beauforthavet norr om Alaska.
Efter Deep Water Horizon-katastrofen i Mexikanska golfen 2010 har alla nya amerikanska borrningar till havs stått stilla. Nu har Statoil, Shell, BP, Chevron, Exxon, Gazprom och de andra energijättarna samlat sig. Den här gången riktas blickarna norrut.
Politisk stabil
Arktis föväntas innehålla 30 procent av världens "ännu oupptäckta" gasfyndigheter, och oljetillgångarna i regionen uppskattas motsvara 13 procent av den totala oljereserven. Till skillnad från Mellanöstern är regionen dessutom politiskt stabil och än så länge fri från både terrorhot och somaliska pirater.
USA är inte ensamt om att utfärda tillstånd för oljeborrning i Arktis. I Alberta genomför Kanada en kontroversiell satsning på att utvinna petroleumprodukter ur oljesand. Ute till havs, både väster och öster om Grönland räknar danskarna med att finns stora mängder olja och gas. Norge och Ryssland arbetar intensivt för att kartlägga fler olje- och gasfyndighetern, bland annat i Barents hav.
Lättare att utvinna
Varför sker allt det här nu?
Dels har ett minskande istäcke gjort det lättare att utvinna naturresurser i Arktis. Dels har tekniken blivit effektivare och mer pålitlig. Men att efterfrågan och prisbilden på gas- och olja är den utlösande faktorn, det förstår alla som tankar bilen.
Minskad is gör dessutom nya sjövägar farbara. Godsfartyg som väljer Nordostpassagen framför Suezkanalen på rutten Rotterdam-Yokohama får en minskad ressträcka med tusentals kilometer, och en minskning av koldioxidutsläppen med 40 procent. I år väntas 1,5 miljoner ton gods skeppas via Nordostpassagen, det är dubbelt så mycket som i fjol.
Men väderförhållandena är fortfarande extrema. Bara för att isen smälter betyder det inte att Arktis är fritt från flytande isberg. Hårt väder, låga temperaturer och ett isolerat och otillgängligt läge försvårar dessutom sanering och räddningsarbete efter en olycka eller ett oljeutsläpp.
Därför finns det starka skäl till att vara vaksam och ställa hårda miljökrav på den som vill utvinna naturresurser eller bedriva kommersiell trafik. Men det bor även fyra miljoner människor i regionen. Folk som behöver jobb och framtidstro.
Måste betala
"Kom inte och påstå att jag vill ha ett moratorium för olje- och gasutvinning till havs", sa Jimmy Stotts, ordförande för Alaska-avdelningen av urfolksorganisationen Inuit circumpolar council, ICC, under en paneldebatt på polarkonferensen i Montreal förra veckan.
Det är viktigt att befolkningen i Arktis tjänar på utvecklingen och får känna sig delaktig.
I Kanada är det sedan 1970-talet lag på att de företag som utvinner olja, gas och mineraler måste betala en del av vinsterna till urbefolkningen i området.
Men vad Jimmy Stotts och ICC i första hand eftersträvar är dock varken jobb eller pengar - utan att hastigheten bromsas upp.
"Inuiternas situation skiljer sig mellan länderna, med olika politiska och ekonomiska omständigheter, men vi tycker alla att utvecklingen måste vara hållbar."
Det går inte att tillräckligt betona att effekterna av ett storskaligt oljeläckage noga ska studeras, utvärderas och förebyggas. Reglerna och ansvarsförhållandena måste vara tydliga. Men de politiska besluten bör också baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet, inte alarmism och skrämselpropaganda.
Arktis är inget museum.