Stilla veckan innan påsk blev inte särskilt stilla i år. Åtminstone inte för regeringen som haft stormen kring den så kallade Nuon-affären att reda ut.
Förvärvet av det nederländska energiföretaget Nuon för närmare hundra miljarder kronor har beskrivits som den största kontantaffären i svensk historia. Det visade sig sedan närmast vara ett fördärv som medverkat till att förorsaka statliga Vattenfall, och därmed skattebetalarna, mycket stora förluster. När det dessutom framkom rapporter om att dåvarande näringsminister Maud Olofsson (C) före köpet hade varnats för riskerna väcktes frågor om vem i regeringen som egentligen visste vad och när, och varför affären i sådant fall genomfördes.
På tisdagen utfrågades i KU följaktligen finansminister Anders Borg (M) och Ola Alterå, dåvarande statssekreterare hos Maud Olofsson, eftersom hon själv anmärkningsvärt nog inte bemödat infinna sig. På skärtorsdagen utfrågades även statsminister Fredrik Reinfeldt (M). Mediebilden har präglats av att det nu hade blivit dags för statsråden att krypa till korset i frågan.
Nuon-affären har av vissa till och med liknats vid vad tsunamikatastrofen år 2004 var för Socialdemokraterna och Göran Perssons dåvarande regering. Tsunamin var en katastrof med mänskligt lidande där ansvariga statsråd lät bli att agera. Det kan aldrig jämföras med ett bolagsköp, oavsett köpets mått. Vad som dock står klart är att ordningarna måste vara tydliga gällande ansvarsfördelning och att statligt ägande är en olämplighet.
Med facit i hand av Nuon-affären har förväntan varit att staten som ägare av Vattenfall skulle ha agerat och satt stopp för köpet. Statsminister Fredrik Reinfeldt fick emellertid redogöra för aktiebolagslagen, som gäller också för statliga bolag, när han frågades ut i KU.
”Det var chefen för näringsdepartementet som ansvarade för att företräda ägarna, men bolagets styrelse som tar ansvar för bolagets angelägenheter”, sade statsministern.
Det är styrelsen och inte staten som ägare som bär huvudansvar. Att affären sedan belyser det olämpliga i att staten äger bolag som ägnat sig åt riskutsatt näringsverksamhet är en sak. Och den största lärdomen regeringen kan ta med till nästa mandatperiod är just det – att de borgerliga på nytt behöver se över hur de kan driva en politik som rannsakar det statliga ägandet.
För vilken bild oppositionen än försöker sätta av regeringens hantering av Nuon-affären, så liknas den mest riktigt vid en storm. Och den hade kunnat blåsa förbi mer lindrigt om regeringen hade tagit tag i frågan ordentligt när den först uppdagades.