Det bör tillsättas en oberoende kommission för att granska regeringens hantering av fallet med den av Kina fängslade svenska bokförläggaren Gui Minhai. Det budskapet kom från Moderaternas partiledare Ulf Kristersson i en intervju som publicerades i Svenska Dagbladet på nyårsdagen.
Kristersson har en lång relation med Kina, inte minst tack vare att han tillsammans med sin fru har tre barn som är adopterade därifrån. De har bland annat bott tillsammans i Peking i ett år. I intervjun framträder också en beslutsam partiledare som faktiskt har ett sunt och sammanhållet förhållningssätt gentemot Kina.
Kina kommer inte att ändra på någonting bara för att Sverige kräver det, förklarar Kristersson och pekar på vikten av att agera genom EU och tillsammans med USA. Kinas kommunister förstår bara en sak och det är kallt, hårt maktspråk. Man får aldrig darra på manschetten när de hotar oss, säger Kristersson med hänvisning till Kinas ambassadör i Sverige.
Efter intervju har ambassaden på sin hemsida anklagat Kristersson för att ”på ett arrogant och fördomsfullt sätt lägga sig i Kinas inre angelägenheter”. Det är kvalificerat nonsens. Svenska medborgare är alltid och ofrånkomligen svenska angelägenheter. Det är statens skyldighet att ta till vara svenska medborgares intressen. Särskilt när de kidnappas och fängslas av världens största diktatur.
Mer underhållande är att ambassaden skriver att uttalandena har skadat de ”hälsosamma svensk-kinesiska relationerna”. Några sådana existerar för tillfället inte. De tenderar nämligen att förtvina i takt med att ett land hotar ett annat.
Också utrikesminister Ann Linde (S) har varit kritisk till Kristerssons intervju, dock främst angående kravet på att granska regeringens arbete för att få Gui Minhai frisläppt. Hon säger till TT (1/1) att det klara agerande Kristersson eftersöker redan är del av regeringens Kinastrategi, att regeringen är tydlig mot Kina samt agerar genom EU och med USA.
Utrikesdepartementet under den rödgröna regeringen har dock en historia av att vilja presentera en annan bild än den faktiska. Exempelvis blåste det upp till storm 2018 när UD vägrade riksdagens utrikesutskott att ta del av en rapport om Sveriges kampanj för att få en plats i FN:s säkerhetsråd. Det påstods bland annat inte finnas något skriftligt material, vilket var en ren lögn. När den till slut ändå lämnades ut hade stora delar strukits.
Sverige kan aldrig acceptera att svenska medborgare kidnappas och hålls som politiska fångar. Regeringen har varit allt annat än framgångsrik och Ulf Kristersson har rätt i att det bör granskas hur och vad som har gjorts.