Efter partiledardebatten i SVT Agenda i söndags väcktes kritik om att mediestyrningen har lett till en mindre intellektuell produkt än önskvärt. Om onsdagens partiledardebatt i riksdagen klargjorde någonting alls måtte det ha varit att det knappast enbart är medierna det är fel på.
Det är skillnad på en debatt och en diskussion. Det senare formatet är mer av ett sökande samtal och det förra snarare en strid om att övertyga åhörarna i den debatterade frågan. Kanske är det där skon klämmer; det är svårt att alls föreställa sig att någon skulle övertygas om någonting i en modern svensk partiledardebatt.
Något folkligt nöje har det visserligen aldrig varit men nu är det närmast en plågsam upplevelse. Partiledare A intar podiet och för fram sina talepunkter. En i sänder träder sedan de övriga partiledarna fram och ifrågasätter mer eller mindre väl valda delar av aktuellt partis politik och göranden. Partiledare A får svara på inspelen men ägnar i drygt nio fall av tio tiden åt kvalitativ argumentation enligt principen ”men du då?”. Detta upprepas sedan in absurdum.
Så nog är det mer än medierna det är fel på. För det kan inte vara SVT:s fel att Isabella Lövin (MP) varje gång hon får en fråga om polisen hänvisar till att regeringen skjuter till 10 miljarder kronor till kommunerna. Eftersom kommunerna inte får anställa egna poliser är det svårt att se vad det har med saken att göra.
Likaledes oklart är det varför Annie Lööf (C) inte bara kan svara på frågan varför Centerpartiet inte har avsatt medel i sin budget för den generösa migrationspolitik partiet står för.
Det är nu inget särskilt fel på just Lövins och Lööfs insatser. Alla åtta partiledare, tekniskt sett sju partiledare och en gruppledare eftersom KD:s Ebba Busch Thor inte sitter i riksdagen och Andreas Carlson därför tar hennes plats, presterar lika illa. Förmodligen för att de har samma mål: Att trixa och vara finurlig snarare än att upplysa och övertyga.
Partiledardebatterna skulle kunna vara tillställningar där skillnader i sak och tolkning tydliggörs snarare än suddas ut ytterligare. Något större demokratiskt värde är svårt att tala om när partiernas företrädare står där i riksdagen, fullt upptagna med att inte svara på de frågor som ställs om deras politik.
Det krävs förnyade ansträngningar att få dessa i grunden viktiga tilldragelser att fungera. Debatter där deltagarna tvingas hålla sig till ämnet och svara på relevanta frågor. Det låter som ett utmärkt uppdrag för public service-kanalerna.
Särskilt beklämmande är dock att politikerna inte ens när de själva får ordna allting, klarar av att hålla sig till att faktiskt diskutera politik. Är det inte därför de har blivit politiker?