Nödvändigt att sätta gränser

Barn bör ha en extern part att vända sig till på skolan, men när lärare är rädda för att säga till elever för att de kan bli anmälda har det gått för långt.

Barn- och elevombudsmannen underblåser en kränkthetens kultur.

Barn- och elevombudsmannen underblåser en kränkthetens kultur.

Foto: JESSICA GOW / TT

Politik2019-08-31 06:00
Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.

Den senaste tidens kritik mot BEO, barn- och elevombudet verkar få gehör. Nu säger utbildningsminister Anna Ekström (S) att verksamheten ska ses över.

Tanken att det ska finnas en extern part, som BO utgör i dag, att vända sig till vid oegentligheter i skolmiljön är god. Men lärare måste kunna sätta gränser, utan att elever ständigt ska opponera sig mot dessa. I dag får eleverna både rättslig uppbackning och skadestånd för att göra det.

BEO Caroline Dyrefors Grufman hävdar i Dagens Nyheter (16/8) att kritiken är osaklig. Hon verkar inte ha sina medarbetare med sig. I en intern skrivelse som undertecknats av 16 av 20 medarbetare beskriver de en oro för att BEO driver ärenden allt för hårt.

Att läsa ärenden som drivits av BEO är inget för den nacksvage. De rättsliga processerna liksom de begärda skadestånden är helt enkelt oproportionerliga till incidenterna. I ett aktuellt fall i en skola i Lidköping barrikaderade sig i en elev i en soffa som blockerade kafeterian, och vägrade flytta på sig. Till slut lyfte en skolvärdinna bort eleven. Fallet anmäldes till BEO som började processa mot kommunen. Kommunen friades i tingsrätten och hovrätten. Nu har fallet överklagats till Högsta domstolen, HD.

En lärare på en annan skola höll fast en stenkastande elev. Denna gång fick eleven rätt, i den mån det ordet ens kan användas i sammanhanget. Kommunen betalade ut skadestånd på 10 000 kronor.

Det är viktigt att barn och unga har någon utomstående att vända sig till när vuxenvärlden eller jämnåriga begår allvarliga övertramp. Men exemplen och den interna skrivelsen vittnar om en statlig verksamhet som tycks ha tappat omdömet för vilka processer den ska ägna sig åt.

2016 fick en elev i Svenljunga, vars lärare utdelat en örfil, 5 000 kronor i skadestånd. Domen föll i HD och blev prejudicerande. Självklart är det oacceptabelt att lärare slår elever. Men bakgrunden var att eleven hade spottat sin lärare i ansiktet. Det rättfärdigar inte örfilen. Däremot vittnar det hela om ett grundläggande fel i skadeståndsrätten. Har eleven själv betett sig klandervärt borde skadeståndet sättas ner till noll. Vilket system har man skapat när lärare drar sig för att säga till elever som kränker och stör med rädsla för att det ska bli rättssak av det hela.

Detta handlar om mer än en verksamhet som spårat ur i sina bedömningar. I slutändan kan vi få en ungdomsgeneration som lär sig att minsta tillstymmelse till normsättning berättigar skadestånd.