Vi kom ut ur grottan, behärskade elden, korsade savannen, seglade över atlanten, odlade upp prärien, flög jorden runt på betydligt mindre än 80 dagar, vi skickade ut en hund i rymden (utan nån idé om hur den skulle komma tillbaka), och sedan skickade vi människor till månen som vi faktiskt lyckades få tillbaka.
Allt detta med datorer med mindre kraft än en modern mobiltelefon. Och med modern menas en telefon som kan kastas in i en betongvägg och när lagning ska ske så dyker en murare upp.
Nästa steg är enligt NASA att landa människor på Mars och begränsningen där är huruvida vi tycker det är värt att finansiera en expedition dit.
De kallar sig tillväxtkritiker, förr i tiden kallades de den spanska inkvisitionen. De har genom mänsklighetens historia blivit rädda när saker utvecklats från status quo. De har värnat om det rådande och därför tvingat dem som opponerat sig mot det dricka giftbägare eller bestiga bål. Utöver att bränna kvinnor har de också ägnat sig åt att bränna böcker, videoband och laboratorier. Allt för att släcka upplysningens ljus. Det är okej att vara rädd. Det är okej att aldrig vilja sätta sig på ett flygplan för att de inte nämndes i bibeln eller att man är rädd för den obekanta platsen man kommer hamna på, skyltarna kanske är på japanska. Det är däremot inte okej att förbjuda andra från att göra det.
Den stora skiljelinjen i svensk politik och i mänsklighetens utveckling går mellan dem som säger nej eller okej.
Eftersom förr var förut är det inte längre nu. Försöker man lösa dagens problem med gårdagens lösningar kommer man som bäst få några lite nyare problem utan att ha löst det man försökte Det dyker alltid upp någon som föredrog när Domus var Domus.
I år är det 15 år sedan som rymdfarkosten Voyeger 1 passerade X-barriären. Det första mänskligt skapade föremålet som lämnat solsystemet. Om någon därute någonsin stöter på Voyeger kommer de finna hälsningar på 85 antal språk, musik i alla stilar från georgiska munkar till blues av trettiotalsartisten ”Blind Willy Johnson”. Blind Willy var blind sen barndomen då hans mamma hällt lut i hans ögon när hon hade blivit misshandlad av sin man.
Blind Willy dog av lunginflammation inrullad i tidningspapper i sitt hus som brunnit ner. Hans musik lämnade solsystemet. Det finns en hel del tragedier där ute men också mycket hopp. Om samhället inte ska stagnera måste vi fortsätta utforska, det görs av fria människor – inte av en statlig industrikansler eller en innovationskatapult.