SD och V gör sitt bästa för att framstå som varandras direkta motpoler. Ändå är de överens om väldigt mycket. De delar mycket av synen på offentliga utgifter och transfereringssystemen. De har en fäbless för att behandla folk på basis av identitet/härkomst snarare än karaktär och egenskaper. Och båda partierna sätter Sveriges säkerhet i andra rummet till förmån för den ryske presidenten Vladimir Putins intressen.
I Europaparlamentet har SD haft en tradition av att använda sina röstningsknappar för att gå Putins ärenden mer än V. Och på internet gör vänsterns och SD:s nättroll ofta gemensam sak när det handlar om säkerhetspolitik, Ryssland och Nato.
Det låg i tangentens riktning att SD skulle ge sitt stöd till V:s försök att vilandeförklara beslutet om värdlandsavtalet. Avtalet reglerar samarbete och övningar med Nato samt gör det lättare att ta emot stöd från, och ge stöd till, försvarsalliansen om behovet uppstår.
Vilandeförklaringen hade dock inga större möjligheter att lyckas. Reglerna för detta handlar om begränsningar av våra fri- och rättigheter, vilket ärendet inte handlar om överhuvudtaget. Därmed skulle det i slutänden bara handla om att skapa ett mindre farthinder, en försening på ett par veckor.
För SD:s vidkommande verkar partiledningen ha insett att priset för detta skulle bli alltför högt. Hur stor beundran det än kan finnas för Putins hårdföra regerande i delar av SD:s högre skikt delas vurmen inte av alla.
Det gick knappt två dygn från det att SD i söndags meddelade att partiet skulle rösta för V:s förslag om vilandeförklaring till tisdagens besked att det inte var aktuellt längre. Enligt uppgifter var den korta tiden mellan dessa besked sällsynt turbulent för SD.
Häftiga interna strider. En politik som väljarna inte står bakom. Stöd till den narrativa fienden – Vänsterpartiet. Det är inte undra på att SD-ledningen gjorde helt om.
Problemet är dock att partiet återigen bevisat sin oförmåga till pålitligt och stabilt agerande. Detta är ju ett flackande som inte ens Miljöpartiet har visat upp sedan valet. Lägg därtill partiets oförmåga att sätta Sveriges säkerhet först.
För ett parti som påstår sig hela tiden värna vad som är bäst för Sverige är Natofrågan en rejäl black om foten. Frågan har potential att bli ett stort problem för partiet under de kommande åren.
För rikets vidkommande slutade dock historien lyckligt. Värdlandsavtalet kom till som planerat och därigenom togs ytterligare några små steg på vägen mot ökad svensk säkerhet.