Förra året släppte SSAB ut nästan fem miljoner ton koldioxid – motsvarande elva procent av de totala CO2-utsläppen – och mest i Sverige, rapporterade SVT Nyheter (29/9).
Särskilt överraskande är det inte. Att omvandla malm till stål är enormt energi- och resurskrävande. Stålproduktion sker vid höga temperaturer och förutom järnråvaran används även kalk och (än så länge) koks och kol vid smältning och bearbetning.
Den globala stålindustrin står för sju procent av de globala koldioxidutsläppen, enligt den internationella energimyndigheten IEA.
SSAB har samtidigt stålindustrins mest koldioxideffektiva produktionssystem och rankas av analysföretaget CDP, Carbon Disclosure Project, som det stålföretag som är bäst förberett i världen för en omställning till en fossilfri produktion.
Hybrit, pilotanläggningen för fossilfritt stål i Luleå, fungerade rentav som modell på FN:s klimattoppmöte i New York. Genom att ersätta kol och koks med vätgas och utsläppsfri el i masugnarna, blir utsläppen vanligt vatten, inte koldioxid. Om försöken på SSAB:s område i Luleå slår väl ut väntas världens första fossilfria stålproduktionsanläggning starta 2035.
Åtgärder mot CO2-utsläppen kan och bör företas, av samma anledning som vi till exempel har en brandkår. Det kanske inte börjar brinna nästa vecka, men det är förnuftigt att skydda sig mot risker. Men det är inte särskilt klokt att sätta miljöpolitisk ideologi framför sunt förnuft och – för den delen – en god miljö.
Naturskyddsföreningens ordförande Johanna Sandahl säger till SVT att det är ett typiskt exempel på ett systemfel när vi vill minska utsläppen och samtidigt har utsläpp som är i princip gratis. Hontycker att stålindustrins pris för att släppa ut koldioxid ska höjas rejält.
Man kan hävda att SSAB ska betala mer för sina utsläpp i Sverige. I jämförelse med exempelvis personbilstrafiken är stålindustrin och landets övriga tunga industri underbeskattad. I dag behöver SSAB inte betala koldioxidskatt eftersom EU-länderna bestämt sig för att skydda stål- och aluminiumindustrin för att produktionen och jobben inte ska flytta utomlands. Och fram till nyligen behövde man inte heller betala för EU:s utsläppsrätter.
Men miljöproblemen tar inte hänsyn till nationsgränser. Och Sverige står för 0,02 procent av världens koldioxidutsläpp.
Ingenting är vunnet med en politik som leder till att SSAB och andra svenska företag tvingas minska sin produktion samtidigt som mindre miljövänliga konkurrenter kan fortsätta att släppa ut ännu mer på annat håll. Tvärtom är både välståndet och klimatet förlorare.