Regeringen avsätter 1,22 miljarder kronor till ett krispaket för rikets lantbrukare. Finansminister Magdalena Andersson (S) kallar det en ”exceptionell åtgärd”. Det står givetvis ministern fritt att kalla åtgärden vad hon vill, men det finns goda skäl till att hon inte har kallat den tillräcklig. Lantbrukets kostnader till följd av den abnorma torkan uppgår till åtminstone tio miljarder kronor. För en bransch som för alldeles för många utövare mer måste betraktas som en kostnad än som en försörjning är gapet mellan katastrofens kostnader och regeringens ”räddningspaket” betydande. Regeringens agerande är mer symbolpolitik än något annat.
En pikant detalj är att regeringen alltjämt avser höja dieselskatten efter nyår och därmed lägga ytterligare kostnader på den näring man nu påstår sig vilja rädda.
Kristdemokraterna föreslår bland annat att Jordbruksverket ska få i uppdrag att hyra in frysfartyg för att det ska gå att hantera den ökade mängden slaktade djur. Bristen på foder innebär att många djur måste slaktas. Det är en tragedi i sig. Att det inte går att nyttja allt slaktat kött är ett potentiellt problem som kan avhjälpas till del med KD:s förslag. Det hjälper dock inte att slakterierna har fulla köer och att alla djur inte får komma till slakt i tid. De värden som då förloras måste staten gå in och ersätta om vi ska fortsätta ha djurhållande bönder i Sverige i någon egentlig omfattning.
Ekvationen är enkel. Ska lantbruket räddas från krisen måste det offentliga komma med ett räddningspaket som matcher retoriken. Det vore nog så exceptionellt.
Det finns dock en liten god sida även av detta mynt. Diskussionen om det svenska lantbrukets villkor har tagit fart på allvar. Den solidaritet som många nu visar med framför allt svenska djurbönder är upplyftande. Men den behövs hela tiden. Svenska lantbrukare har lägst konkurrenskraft på den gemensamma marknaden, och sämre blir den.
Men det är inte bara privatpersoner som sitter på konsumentmakt. Det offentliga upphandlar mat för enorma belopp varje år. Då passar det allt som oftast utmärkt att ignorera de högt ställda krav som gäller för det svenska jordbruket. Det är skandalöst. Varje del av det offentliga som agerar på detta vis underminerar både de svenska böndernas ställning samt svenskt djurskydd och kvalitetskrav i övrigt. Med ena handen höjer det offentliga kostnaden för svenskproducerad mat och med den andra söker den minska sina kostnader och upphandlar utländsk föda. Det finns mycket att göra för Sveriges bönder. Men just nu är det krisstöd som behövs. Regeringens underbud är snarast en förolämpning.