Efter bostadsminister Mehmet Kaplans (MP) avgång har Miljöpartiet att hantera ännu en jobbig fråga. Näringsminister Mikael Damberg (S) meddelade i tisdags att statligt ägda Vattenfall begärt att sälja sin kolkraftsverksamhet i Tyskland till ett tjeckiskt bolag. Eftersom miljöminister Åsa Romson inte protesterat mot den föreslagna affären, verkar MP:s vallöfte om att Vattenfall skulle lägga ned sin verksamhet gå upp i rök.
Beslutet att sälja den miljöförorenande verksamheten vidare innebär ett stort svek mot partiets kärnväljare. Minns Fridolins turne med den lilla kolbiten i välrörelsen 2014, då han lovade dyrt och heligt att stänga Vattenfalls brunkolsanläggningar i Tyskland. Vattenfall skulle fortfarande äga anläggningarna, så att ingen annan skulle kunna elda upp det förhatliga kolet. Att det skulle kosta svenska skattebetalare många miljarder kronor och att nära 8 000 tyska arbetstillfällen skulle försvinna, var av underordnad betydelse.
Försäljningen vittnar om Miljöpartiets impotenta roll i regeringen. Affären påminner dessutom om hur ödesdigert det är med statliga bolag som vill visa sig på styva linan. Vattenfall är ett lika pedagogiskt som avskräckande exempel. Dessförinnan hade företaget, med dåvarande regeringens goda minne, köpt det holländska gasbolaget Nuon för nästan 100 miljarder kronor. Redan då kallades köpet ”historiens sämsta affär” och resulterade i en förlust på 15 miljarder kronor. Den kommande brunkolsförsäljningen uppskattas innebära en förlust för staten på mellan 22–27 miljarder kronor.
Lärdomen är att om vi ska ha statligt ägda bolag, måste dessa hålla sig till kärnverksamheten. När Vattenfall gavs i uppdrag av Göran Perssons (S) regering att ge sig ut i Europa och våghalsigt förköpa sig på energibolag ökade också risken för stora förluster. Det borde rimligen ägarna, det vill säga staten, ha insett redan då. Hur många miljarder hade inte sparats om Vattenfall i början på 2000-talet bestämt sig för att inte expandera? En grundläggande ekonomisk devis är att det alltid är enklare att lansera våghalsiga strategier om någon annan står för notan. I det här fallet svenska skattebetalare.
För Miljöpartiets del återstår frågan om hur mycket förtroendekapital man har kvar i de egna leden efter Kaplans avgång, omsvängningen i migrationsfrågan och nu Vattenfalls försäljning. Romson och Fridolin har ett stort arbete framför sig om MP ska vinna tillbaka någon trovärdighet överhuvudtaget.