När främst den utopiskt orienterade vänstern debatterar migrationen finns det inga halvtomma glas. Glaset är alltid optimistiskt halvfullt, oavsett på vilken nivå flyktingmottagandet ligger.
Migrationsverket väntar sig ett inflöde av asylsökande i intervallet mellan 70 000 och 140 000 personer i år. Det stora spannet i uppskattningen visar hur svårt det är att göra några prognoser över flyktingströmmarna. Nu biter ju inte oro för skenande kostnader på migrationsområdet och resursbrist inom välfärdssektorn på utopister. De ser bortom de omedelbara problemen och långt in i framtiden.
Det återkommande argumentet är att Sverige behöver en större befolkning för att kunna finansiera välfärden i framtiden. Morgondagens pensionärer ska försörjas av de som nu flyr hit, därför är migrationen en framtidssatsning: ”Jobba till 70 eller öppna gränserna.”
Ett resonemang som kan tyckas vara en smula cyniskt, men samtidigt det resonemang man tar till när man inte vill kännas vid att migrationspolitiken kostar pengar. Försöken att undvika en diskussion om migrationens kostnader och dess problem genom att hänvisa till den ekonomiska tillväxt invandringen ger upphov till är en form av verklighetsflykt.
Kommuner och andra myndigheter går redan nu på knäna och har svårt att klara sina åtaganden och åligganden. Värre lär det bli när allt fler arbetslösa migranter söker försörjningsstöd av kommunerna efter att statens stöd upphör efter två år i Sverige.
De jobb och den tillväxt som migrationen skapar i det korta perspektivet är dock inte hållbar tillväxt, det är i huvudsak resultatet av ökad offentlig konsumtion. Nordea spår att BNP kommer att öka med 0,5 procent under innevarande och kommande år tack vare invandringen. Denna tillväxt kommer att finansieras med lånade pengar och skattehöjningar. Sverige skulle alltså gå ännu bättre om vi sänkte gränsen för antalet kvadratmeter per person som kan trängas ihop på överfulla asylboenden. Riktigt så enkelt är det inte att skapa ekonomisk tillväxt.
Det enda sättet att få en värdig integrationspolitik är att skapa riktiga jobb. Inte tusen instegsjobb, utan hundratusentals jobb. Fler enkla låglönejobb är ofrånkomliga men inte tillräckliga.
Vi behöver fler nya företag som tillverkar saker andra vill köpa och behålla de företag som finns i landet. Endast med en jobbgenererande näringslivspolitik skapas förutsättningarna för att ta ett humanitärt ansvar och notan för människor på flykt. Men vi kommer ändå aldrig att kunna hjälpa alla i behov av hjälp, då även tillväxten i den svenska ekonomin har gränser.