Klyftan mellan stad och landsbygd har i kölvattnet efter brexit och Donald Trump seglat upp som den dominerande förklaringsmodellen till populismens framgångar. I Sverige har insikten sakta börjat sjunka in att samma mekanismer med största sannolikhet kan komma att ge Sverigedemokraterna ännu fler mandat i valet 2018.
På DN Debatt (25/7) presenterar vd:n för Stockholms Handelskammare Maria Rankka en ”offensiv plan” för att överbrygga klyftan mellan stad och landsbygd: mer pengar bör läggas på infrastruktur och på investeringar som ska bidra till att ”hålla ihop landet”, förslaget om flygskatt skrotas, utjämningssystemet moderniseras och breda bostadsformer presenteras. Texten avslutas med att förslagen kommer att möjliggöra för ungdomar från hela Sverige ”att förverkliga sina drömmar i de växande städerna”. Så ska populismen besegras.
Förslagen de båda debattörerna lägger fram är i sig inte dåliga, tvärtom. Den kollapsade hyresmarknaden är verkligen ett problem för inte minst unga personer och måste åtgärdas. Att det satsas för lite pengar på infrastruktur stämmer likaså.
Problemet är att tonen i texten genomsyras av ett storstadsperspektiv som tyvärr riskerar att vidga klyftan mellan stad och land snarare än att överbrygga den. Vid genomläsning är det lätt att få intrycket att den enda önskan unga människor har är att flytta till huvudstaden.
Bilden av storstaden som dynamisk, expansiv och med löften om jobb och självförverkligande lyfts fram samtidigt som landsorten outtalat blir dess antites: avbefolkad, tråkig och där det finns små möjligheter att finna arbete. Urbaniseringen framstår som ett slags naturlag. Men tänk om ”alla” faktiskt inte vill flytta till huvudstaden?
Om man tittar på inflyttningsstatistiken över Stockholms län tonar en annorlunda bild fram. I motsats till mediebilden är det inte främst ungdomar och högpresterande it-talanger som tar upp sätena i de symboliska två SL-bussar som Stockholm sägs växa med om dagen. I stället utgörs befolkningsökningen i arbetsför ålder i länet till största delen av utrikes födda, varav många har låg utbildning och låga inkomster. Huvudstadens magnetiska dragningskraft på ungdomar är, om inte en illusion, så i vart fall överdriven. Ser vi till flyttmönstren är det framförallt regionstäderna som lockar till sig invånare.
Att initiativ tas för att minska gapet mellan stad och land är vällovligt. Synd bara att debatten tenderar att utgå från storstadens behov och perspektiv.