Men det får man väl inte säga i det här j-a landet.” Missnöjesrörelsens inofficiella paroll har under åratal gått ut på att man inte får prata om problem med invandringen.
Sedan svängde debatten till den grad att det knappast gick att prata om något annat. Nu ser vi det politiska resultatet i både retorik och praktik. Men trots att de övriga partierna närmat sig Sverigedemokraterna fortsätter stödet för de senare att växa. Dessutom har de fått sällskap av nya partier som lever på att kritisera rådande paradigm, som Alternativ för Sverige och Medborgerlig samling.
Det är ju inte bara mot invandringspolitiken som missnöjet jäser på internetfora. Så vad blir nästa kommandohöjd för anti-etablissemanget? Låt mig gissa att det kommer att handla om feminism och jämställdhetspolitik.
Ett exempel. En ung man berättar om ett skämt han dragit inför ett gäng kvinnliga vänner. Rätt eller fel har de uppfattat det som sexistiskt och därför vid ett senare tillfälle ordnat ett möte där mannen ska ställas till svars. Han berättar hur händelsen fått honom att ompröva sin syn inte bara på feminism, utan på kvinnor i stort. Detta är ett enskilt exempel, men nätet är fullt av liknande berättelser. Det finns de som tror att #Metoo kommer att utgöra en historisk vändpunkt. Jag är inte så säker på det. I många kretsar är istället ”red pill” det rådande narrativet. Nämligen idén om att män måste vakna upp och inse att en feministisk konspiration styr världen. Vad hindrar att denne unge man drar samma slutsats? Vad säger att han inte redan gjort det?
En sak är säker: Separatistiska övningar där personer av ”fel” kön utesluts från diskussioner är en del av problemet. Metoderna har främst använts av diverse vänstergrupperingar, men tycks nu plockas upp av dem som kritiserar just detta särbehandlande.
Medborgerlig samling är, enligt partiprogrammet, till exempel emot ”söndrande identitetspolitik”. Samtidigt som partiets kändisvärv Alexander Bard ordnar mansläger i de värmländska skogarna. Och så ökar polariseringen. Det finns goda skäl att kritisera mycket av det som gjorts i feminismens namn, som kvotering och allehanda slags paternalistiska – ironiskt nog – försök att styra människors privatliv. Men det är inget argument för att låta missnöjesrörelsen få sätta agendan också i denna fråga.
Vem står då upp för den liberala tanken att en person främst är en individ och inte en representant för en grupp? Räkna inte med att de socialkonservativa, med Sverigedemokraterna i spetsen, kommer att göra det.