De flesta svenskar har nog varit i Stockholm och stått vid vattnet nedanför Kungliga slottet. Få torde ha upplevt det som negativt att denna historiska byggnad ligger mindre än 100 meter från vattnet, snarare tvärtom. Detsamma gäller stora delar av den bebyggelse vid vatten som gör att huvudstaden ibland omnämns som Nordens Venedig.
Människor tycker om att bo nära vattnet, röra sig längs vattnet och att äta en god middag vid vattnet. Likväl hindrar strandskyddet mycket nybyggnation. Normalt 100 meter, och ibland 300 meter, ska avståndet till hav, sjöar och vattendrag vara.
Stockholms handelskammare har tagit fram en rapport där det konstateras att ett halverat strandskydd – från 100 meter till 50 meter – skulle möjliggöra bygge av 95 000 nya bostäder i Stockholms län. Detta utan att några naturvärden hotas. Men dagens regler om strandskydd är inte bara ett storstadsproblem utan i högsta grad något som angår hela landet.
För glesbygden utgör strandskyddet ett hinder för både besöksnäringen, det lokala näringslivet och den attraktionskraft det innebär att kunna erbjuda ett prisvärt strandnära boende. Samtidigt gör skyddet livet surt för dem som bor på landet och exempelvis inte får bygga ett uthus på sin tomt därför att det finns ett dike i närheten.
I sin rapport har Stockholms handelskammare två viktiga poänger. Den första är att bebyggelse nära vatten inte behöver vara ett hinder för människors rekreation. I många städer har omvandlingen av industriområden till bostadsområden inneburit att trevliga strandpromenader med soldäck och badbryggor har kunnat anläggas. Dessa blir till glädje för alla stadens invånare, trots att bebyggelsen kan ligga så nära som fem meter från vattnet.
Den andra poängen är att strandskyddet har motstridiga syften. Det ena är att vi utifrån allemansrättens principer ska ha tillgång till strandlinjen, det andra är att skydda djur och natur. Men så fort människor söker sig till vattnet innebär det en påverkan på miljön.
I ett land med över 400 000 kilometer kust och stränder finns det plats både för dem som söker tystnad och orörd natur, och för strandnära bebyggelse.
En tänkbar dellösning för ett mer rimligt strandskydd kunde därför vara att gå på handelskammarens linje och minska från 100 till 50 meter i hela landet.
Samtidigt fick de som ville bygga strandnära betala en mindre engångsavgift som oavkortat gick till anläggandet av exempelvis naturstigar och badplatser.
Fler skulle då kunna bygga vid vatten samtidigt som kust, sjöar och vattendrag blev mer tillgängliga för människors friluftsliv.