Naturvårdsverket har fått kritik för att det inte gör tillräckligt mycket åt invasiva arter. Bakgrunden är att det finns en EU-lista med 49 arter som inte är naturliga i unionen och som därmed ska utrotas.
Det kan verka logiskt. Djur och växter som inte kommer från Europa, hör inte heller hemma här. Förutom tankefelet att arter från övriga Europa inte kan vara invasiva i Sverige så är den stora bristen att man börjar i fel ände. Underförstått är att naturen inte får förändras, men ska åtgärderna vara konsekventa borde det i stället sättas upp ett riktmärke för vilken historisk tidpunkt naturen ska återställas till.
Är det millennieskiftet innan masstransporter och arterna som kommit med dem? 1950-talet, och arterna som kommit med mekaniseringen och effektiviseringen av jord- och skogsbruk, som lupiner och contortatall? Går gränsen vid industrialiseringen och arterna som spridits med den och som vi kunde ta in i takt med gryende välstånd? Är det 1500-,1600- och 1700-talens storgods och kungliga jaktprivilegier som förde med sig sina nya arter? Ska vi gå ännu längre, är det järn- eller bronsåldern vi ska till?
Nästa problem är hur man ska se på arter som har försvunnit. Om vissa ska bort så kanske de som försvunnit borde återintroduceras. Ska skogsvildrenen som försvann på 1800-talet planteras in? Visenterna som dog ut på järnåldern?
Ett näraliggande etiskt problem är att de arter man aktivt vill ta bort eller som inte har hemortsrätt får jagas mer eller mindre hur som helst. Mufflonfår som är inplanterade på 1900-2000-talet får till exempel jagas året om inklusive under brunst och lamning. Likaså de vitsvanshjortar som till äventyrs kommer över till Sverige från Finland.
Samtidigt omgärdas det på 1500-talet inplanterade dovviltet av stränga jaktregler och jakttider. På motsvarande vis är det fri jakt på nilgås medan jakten på kanadagåsen, som introducerades på 1930-talet och finns i mycket stor numerär, är hårt reglerad.
Minken som gör stor skada hos oss finns inte med på EU:s utrotningslista, fast det skulle göra underverk för svenskt fågelliv om den försvann. Inte heller fältharen som på 1800-talet inplanterades från Tyskland och sakta tränger undan vår inhemska skogshare. Skarven som är en invasiv skadegörare i Sverige men funnits i Europa är till och med skyddad av EU:s fågeldirektiv.
Bland djur som ska utrotas finns däremot bisam som i Sverige förekommer i begränsad omfattning i norr och där främst bidrar till att hålla vattenspegeln öppen i igenväxande sjöar.
Kanske är det så att det behövs lite mer förnuft och lokal förvaltning av viltet och naturen snarare än utrotningslistor och stenhårda bevarandekrav från EU.