Trots att lantbrukets lönsamhet är svag så håller många bönder ut. Mitt i alla tvingande göromål på en gård finns en övergripande känsla av att jobba för sin egen skull och att styra över sin egen verksamhet. Skräcken för att tvingas ställa sig vid ett ”löpande band” gör nog att många håller ut trots att de aldrig kommer att komma upp i en industriarbetares lön.
Men paradoxalt nog har den frihetsälskande svenske odalmannens dagliga verksamhet aldrig varit så styrd av regler och politisk klåfingrighet. Varje år kommer det nya regler och restriktioner från EU som i sin tur förökas inom den svenska byråkratin. Vid EU-inträdet var den gemensamma jordbrukspolitiken förhållandevis enkel och fungerade som en sorts ”botten i marknaden”. Stödsystemet skulle garantera en minsta lönsamhet. Numera handlar stödsystemet mer om att genomdriva unionens miljöpolitik. Eftersom lantbruket knappast har råd att tacka nej till stöden får EU och den svenska staten en hävstång för att genomföra åtgärder som hade varit svåra att tvinga på ett lönsamt jordbruk.
Ibland blir hanteringen av lantbruksföretagen nästan parodisk. Den tidigare statsministern Göran Persson (S) hade en tradition av att justera statsbudgeten genom att hålla inne jordbruksstöden över nyår. Men även hans bravader bleknar i jämförelse med utbetalningarna av 2015 års stöd.
På grund av dåliga förberedelser och senfärdiga politiker så kommer stöden från förra året inte att betalas ut i sin helhet förrän i slutet av år 2016. Även om delutbetalningar skett tidigare under året talar vi alltså om ett helt års försening. Det kan dessutom bli värre eftersom årets stöd kan komma att prioriteras före de sista utbetalningarna av 2015 års stöd. Detta sker alltså mitt under brinnande mjölkkris.
En ännu mer bisarr illustration är reglerna för det så kallade förgröningsstödet. Eftersom man kom på att främst franska bönder odlade för mycket av den lönsamma vetegrödan så passade EU:s jordbruksbyråkrati på att införa regler för att tvinga bönderna att odla flera olika grödor. Ett av problemen var att besluten kring detta inte blev tagna förrän våren/sommaren förra året. Det innebar att de lantbrukare som höstsått sin mark skulle komma att få problem med regler som inte fanns när de satte sig i traktorn för att så.
Så här håller det på, varje år tillkommer nya regler som ska följas. Och eftersom bönderna i dagsläget behöver stöden har de inget annat val än att anpassa sig och sin verksamhet. Mot den bakgrunden kan man inte göra annat än att fastslå att den frie svenske odalmannen blott och bart är en myt.