Låt oss fundera lite över fetma så här i påskhelgtider. Enligt Folkhälsomyndigheten dör fler än 10 000 svenskar för tidigt varje år på grund av ohälsosamma levnadsvanor. Andelen personer med fetma har fördubblats sedan 1980-talet. Två tredjedelar av den vuxna befolkningen är inte tillräckligt fysiskt aktiva. Kopplingen mellan livsstil och exempelvis hjärt-kärlsjukdomar och diabetes är väldigt stark. Kort sagt: Vällevnadssjukdomar är ett skenande hälsoproblem.
Det innebär stora ekonomiska kostnader för hela samhället, men framför allt innebär det förstås sämre livskvalitet för dem som drabbas. Man kan tycka att det i sig vore incitament för den enskilde att äta bättre och röra sig mer. Men statistiken antyder att vi inte värdesätter vår egen hälsa tillräckligt mycket. Åtminstone inte så länge vi är friska.
Vilken blir hälso- och sjukvårdens roll i sammanhanget? Tidig upptäckt av riskfaktorer, rådgivning om kost, motion och stressminskning och andra förebyggande åtgärder skulle kunna spara stora belopp åt både sjukvård och samhället i stort. Men enskilda vårdinrättningar får inga pengar för att hålla folk friska, utan bara för att behandla dem som är sjuka.
Socialförsäkringssystemet tycks utgå ifrån tanken att det ska skydda oss från oförutsedda händelser. Resultatet blir att vi tar itu med konsekvenserna först när de uppstått. En person som blivit sjuk går till doktorn och får medicinering. Blir man arbetslös går man till Arbetsförmedlingen. Förebyggande åtgärder uteblir.
Lägre ersättningar, egenavgifter och bortre parenteser är ett sätt att göra det ekonomiskt mindre fördelaktigt för den enskilde individen att vara borta från jobbet länge och att utnyttja sjukvården. Men det är fortfarande åtgärder som bara får effekt först när skadan redan inträffat.
Hur kan man se till att folk håller sig friska och anställningsbara? Och vem har incitament att göra det?
En modell skulle vara att öka inslaget av privata försäkringar i hälso- och sjukvården. De kan fortfarande vara skattefinansierade. Huvudsaken är att det finns aktörer som har incitament att hålla de långsiktiga kostnaderna nere. I längden är det billigare att bidra med råd och stöd så att någon inte drabbas av diabetes än att betala medicinering och vård när detta väl har inträffat.
Framför allt behövs en perspektivförskjutning. Om våra vanligaste sjukdomar går att undvika måste också vårdapparaten ställas om. Kanske borde dess främsta uppgift vara att se till att människor inte behöver den över huvud taget.