Upprop läggs till upprop under rubriken #metoo. Kvinnor från vitt skilda branscher och olika delar av samhället vittnar om olika slags övergrepp och sexuella trakasserier.
Det finns sannolikt en risk att vi i jakten på förövare och snabba utrensningar tummar på rimliga krav för bevis och proportioner. En hand på rumpan är inte detsamma som att droga och våldta någon.
Men det är på tiden att olämpliga sexuella beteenden nu uppmärksammas rejält. Vittnesmål i sociala medier och bland vänner visar att det här inte problem begränsade till en kulturman, en riksdagsledamot, en programledare eller en krogprofil.
Så vad kan vi lära oss? Hur hindrar man att lika många om tio år kan träda fram och säga vad de varit med om?
En avgörande fråga är ju varför det plötsligt finns så många likartade historier som inte kommit fram tidigare. Varför har kvinnor inte vågat berätta? Och varför har inte deras berättelser tagits på allvar när de väl gjort det?
Det är något oroväckande över att så många, helt plötsligt, sett, hört och varit med om så mycket som först nu kan nämnas. Det talas om tystnadskultur inom kultursfärer, inom akademin, inom sporten. Men kanske är problemet större än så.
Det går att se en parallell i migrationsdebatten. Över en natt tvärvände debatten och flyktingpolitiken. Det som få tidigare vågade stå för offentligt utgjorde plötsligt den breda mittfåran i svensk politik och nu är enigheten nästan lika stor som innan, fast tvärtom.
En vän som tillbringar mycket tid i Turkiet berättar om hur det där är helt okej att ha hetsiga diskussioner och sedan dricka te som vänner tillsammans. Det låter eftersträvansvärt.
Personligen hade jag velat se en annan väg än den restriktiva linje som blev resultatet. Men hellre en öppen diskussion om detta än en tvärvändning i tysthet över en natt. Samma brist på mod att våga stå upp för, eller emot, något visar sig nu i spåren av #metoo-berättelserna.
”Detta har varit känt i åratal”, är en formulering som dyker upp mer än en gång. Andra berättar om chefer som har underrättats utan att några åtgärder har vidtagits. Nu i veckan publicerades sportjournalisten Jennifer Wegerups skildring av hur hon, av överordnade på Aftonbladet, uppmanades att inte tala ut om de trakasserier hon utsattes för.
Det leder förstås till frågan: Vilket är nästa samhällsproblem som ”alla” såg och visste om, men inte vågade tala öppet om? Hur långt ska vi låta det gå den gången?