Påsken har nyss passerat. Efter tre månader i Argentina får jag allt mer syn på det svenska. Först här, där inte en enda påskprydnad synts till, inser jag hur jädra stor påsken är hemma, i det sekulära Sverige. Vi har ju ägg och kycklingar och fjädrar överallt. För att inte tala om all sill och lax och must.
Under dessa tre månader har dessutom ett antal andra – äldre och yngre – svenska traditioner passerat. Fettisdag, våffeldag, sportlov och säkert fler som jag inte minns på rak arm. Sett utifrån blir det väldigt tydligt att det i allra högsta grad finns en svensk kultur. Det har ju annars, hos delar av det politiska etablissemanget, rått viss osäkerhet kring detta de senaste åren.
Att döma av tidningarnas semmeltester och Facebookbilderna från skiddagar i fjällen verkar den svenska traditionsfloran vara långt ifrån hotad. Därför blev jag något förvånad över reaktionerna på regeringens beslut att inte nominera några svenska traditioner till UNESCO:s listor över immateriella världsarv.
Unesco är FN-organet som håller reda på de materiella världsarven, såsom Gammelstads kyrkby och Laponia. Men organisationen upprättar också listor över immateriella kulturarv, som anses värda att bevara till eftervärlden.
Från svenskt håll har det förts fram önskemål om att nominera exempelvis fika och dans runt midsommarstången till listorna. Men regeringen har, med Miljöpartiet i spetsen, beslutat att inte officiellt nominera några svenska traditioner. Argumentet är, enligt statssekreterare Per Ohlsson Fridh, att man inte vill bidra till några ”värdehierarkier”.
Det är tramsigt. Tangons kulturhistoriska värde minskar inte av att hambo lyfts fram som intressant. Den relativistiska hållning som säger att allt är lika gott som något annat talar dessutom emot sunt förnuft.
Men samtidigt är det svårt att förstå de upprörda kommentarer från mer konservativt håll som menar att regeringen inte värdesätter det svenska kulturarvet tillräckligt. Behöver midsommar Miljöpartiets stöd? På vilket sätt skulle kulturarvet göras mer levande av att finnas med på en Unesco-lista? Kommer människor att sluta äta semlor och dansa Små grodorna? Knappast.
Det är svårt att förstå hur radikaler och konservativa kan ängslas så – från varsitt håll – över kulturarvsfrågorna. Människor i allmänhet tycks ta det hela med fattning.
För övrigt är det befriande med en politisk hållning som går ut på att inte göra något. I stället för att, som brukligt, vara inne och peta i det mesta. Kan man hoppas på att det blir en tradition?