Snart är det dags för vallöften. Vi förväntar oss att politikerna gör vad de kan för att Sverige ska bli ett bättre land. Men varför inte börja själv redan nu?
Inför valet i september kommer Sveriges politiker och partier att göra utfästelser inför den kommande fyraårsperioden.
Vänsterpartiet har lovat att avskaffa landets privata hemtjänstföretag och vårdcentraler genom att förbjuda möjligheten att ta ut vinster. Socialdemokraterna lovade redan i höstas att göra ungdomars ”morgnar till ett helvete”. Budskapet är förstås att fler arbetslösa ungdomar ska få ett jobb. Hur nu partiet har tänkt sig det samtidigt som man vill höja arbetsgivaravgiften för unga. Ett löfte som de för övrigt delar med Miljöpartiet.
Men detta är bara ett smakprov. Listorna över vad partierna lovar – eller hotar med – kommer att bli längre. Vi förväntar oss att de ska lösa våra problem och lova ett bättre samhälle. Men vilket ansvar tar vi själva?
De storslagna politiska ambitionerna är intressanta att jämföra med våra egna nyårslöften.
Börja träna. Gå ner i vikt. Sluta röka. Är det verkligen allt man vill åstadkomma som människa?
Visst, det är jättebra att ta ansvar för sin egen hälsa. Försök äta nyttigare själv i stället för att be politikerna att införa en sockerskatt. Men om man ska utnyttja det nya året för att tänka lite längre och större kanske man borde komma bortanför den egna midjan eller resultatet i Vasaloppet?
Varför inte lova sig själv att också göra världen lite bättre?
Det låter stort och pretentiöst. Men samhället är vi. Därför har vi också möjlighet att förändra det. De politiker som vi väljer i höst kan utforma ramarna. Lagar, regler och skatter. Men det är vi som fyller allt med innehåll.
Varje dag gör helt vanliga människor goda gärningar. De skapar nya företag med spännande idéer som ger jobb åt de där arbetslösa ungdomarna. De tar hand om sina barn eller gamla föräldrar. De finns där för en vän som behöver det. De engagerar sig i föreningar och samfund.
Men fortfarande förväntar vi oss att politiken ska lösa många av de problem som finns. Politiker har ytterst ett ansvar för att de äldreboenden som finns sköts på ett bra sätt. Men är det kommunens uppgift att se till att de äldre får besök och en pratstund ibland? Vilket ansvar har vi andra för att se till att andra människor inte är ensamma?
Ungdomar som hamnar snett, som snattar, missbrukar eller vandaliserar saker är givetvis ett ansvar för polis, vård, skola och en rad andra instanser som politikerna beslutar om.
Men föräldrar och vi andra medmänniskor kan också ta ett ansvar. ”Vi har ingen lokal”, lyder en klyscha om ungdomar som drar runt på stan och förstör. Men vem ska fixa den, måste det vara kommunens uppgift?
Det här är bara några exempel, men på snart sagt varje område i samhället går det att hitta sådant som skulle kunna vara bättre men som inte måste vara en politisk uppgift. Kanske handlar frågan om hur samhällsservicen ska fungera i glesbygd inte så mycket om politiska ambitioner som att hitta smarta lösningar och att hjälpas åt?
För att använda en annan klyscha: Yes, we can, löd USA:s president Barack Obamas valspråk. Ja, vi kan.