Nu har den fjärde oktober kommit att i huvudsak förknippas med kanelbullar. Men länge var det minnesdagen efter den största demonstration Sverige sett. Den där uppemot ett hundra tusen företagare, politiker och oroad allmänhet år 1984 gick ut på Stockholms gator för att protestera mot det förslag om löntagarfonder som innebar en gradvis socialisering av det privata näringslivet.
Moderaterna var det parti som var tydligast emot förslaget. Medan exempelvis dåvarande Folkpartiet tillsammans med delar av näringslivet var inne på linjen ”Löntagarfonder, javisst – men hur?”, så gick det att lita på Moderaternas motstånd.
I ett annat tidsdokument, en dagstidningsenkät, från samma decennium som demonstrationen, får samtliga ungdomsförbundsordföranden svara på vad de anser om höghus, privat television och så vidare. Moderata ungdomsförbundets Gunnar Hökmark var den ende som var för. Alla andra var tydligt emot dessa självklarheter.
Så där kan man hålla på. Poängen är att Moderaterna var ett ideologiskt tydligt parti. Den tydligheten suddades gradvis ut med de Nya Moderaterna, som blev ett bredare mittenparti. Länge fungerade strategin, men de senaste åren har det blivit alltmer oklart vad moderaterna egentligen står för.
1984 gick jag i lågstadiet, men visste redan att Moderaterna var skattesänkarpartiet framför andra. Jag är osäker på om dagens sjuåringar är olika klara över partiets position.
Kanske kan det bli ändring på den punkten. Vartefter nyvalde partiledaren Ulf Kristerssons medarbetare presenteras dyker många med tidigare bakgrund i Moderaterna, och med en tydlig politisk kompass upp. Tydligheten betonas ytterligare när Kristersson och ekonomiskpolitiska talespersonen Elisabeth Svantesson presenterar partiets budgetmotion (DN Debatt). Huvudfokus är sänkta inkomstskatter och sparsamhet i budgeten. Det är bra.
Förslaget om att nyanlända måste kvala in i välfärdssystemen är ett gott exempel på hur politiken också utvecklats för att passa nya utmaningar.
Det är begripligt att partiet vill fokusera på några få kärnfrågor för att vässa profilen. Men under de Nya Moderaterna valde man att inte bara lämna viktiga frågor därhän utan att till och med backa från tidigare positioner. Helt plötsligt var inte kollektivavtal eller en omfattande välfärdsstat något problem längre.
Vågar Moderaterna återigen bli ett parti som i alla lägen står upp för valfrihet och marknadsekonomi oavsett vad som är opportunt i opinionsundersökningarna? Det vore, om inte annat, bra för Sverige.