Som svensk kan man bli smått irriterad när exempelvis amerikaner inte kan skilja på Sverige och Schweiz. Nåväl. Att bli förväxlad med en av världens mest stabila demokratier och framgångsrika ekonomier är inte så illa. Hellre bo i ett land som är relativt lugnt och fredligt, än ett som genom konflikter och kriser gör stora avtryck i det internationella medvetandet.
Den komplicerade regeringsbildningen har beskrivits som kaosartad i Sverige, men framstår som en baggis utifrån sett. Det mesta har ju ändå tuffat på ungefär som vanligt.
Sverige är, på gott och ont, inte de dramatiska förändringarnas land. Såtillvida finns det ett konservativt drag i politiken, med eller utan konservativt block.
Om de marknadsliberala reformer som utlovats i regeringsöverenskommelsen – bland annat borttagen värnskatt, friare hyressättning och flexiblare arbetsmarknadsregler – verkligen genomförs under mandatperioden är det utmärkt. I andra vågskålen ligger förstås de skattehöjningar som också aviserats och de krav Vänsterpartiet kommer att ställa för att låta Löfven fortsätta regera.
Sitter Stefan Löfven som statsminister mandatperioden ut kommer Sverige, år 2022, att ha haft socialdemokratiskt ledda regeringar 73 av de senaste 90 åren.
Ur ett borgerligt perspektiv är det förskräckande siffror. Att Sverige trots detta har en relativt god ekonomi och hög levnadsstandard är tack vare att det funnits en förståelse över blockgränsen för vissa marknadsliberala idéer. Även vissa inflytelserika socialdemokratiska politiker har insett värdet av en öppen ekonomi och goda villkor för företagande.
Ett talande exempel är detta citat från den tidigare socialdemokratiske finansministern Kjell Olof Feldt: ”Marknadsekonomin har obetingat spelat större roll för undanröjandet av fattigdom och ’utsugningen av arbetarklassen’ än något politiskt ingripande i marknadens fördelningssystem.” Det säger en hel del om det politiska landskapet att detta yttrats av en socialdemokratisk toppolitiker, om än en som stått till höger i partiet.
På längre sikt spelar därför politikens övergripande inriktning en större roll, än vilka partier som för tillfället sitter i regeringen.
Men: utan en opposition som skapar ett tryck för ytterligare liberal politik går det inte. Här har allianspartierna en oerhört viktig uppgift. De reformer som görs på arbetsmarknads- eller bostadsmarknaden kommer att vara långt ifrån tillräckliga. När regeringsbildningsfrågan är överstökad går det förhoppningsvis att diskutera sakpolitik igen.