Nu kan man inte ens köpa huvudvärkstabletter utan att bli tillfrågad om att ge pengar. I nätapotekets virtuella kassa får jag valet att plussa på fem kronor till SOS barnbyar eller en tjuga till Världsnaturfonden.
Pantar jag burkar på Ica kan jag välja mellan att behålla pengarna själv eller donera dem till Röda korset, medan Coop å sin sida vill använda pantpengarna till trädplantering i Afrika.
Flygbolaget Norwegian undrar i stället om jag kanske vill bidra till deras samarbete med Unicef. Förra året skickade bolaget ett helt plan med förnödenheter till Tchad och det låter ju onekligen behjärtansvärt.
Och så har vi dessa födelsedagsinsamlingar på Facebook till allsköns ändamål. Är jag en dålig vän om jag till min kompis 43-årsdag inte skänker en tia till en diabetesfond jag aldrig hört talas om? På Facebook kan man välja mellan 750 000 välgörenhetsorganisationer. Den som i stället vill donera via Amazons röststyrda högtalarassistent – ”Alexa, donate to …” – har bara något hundratal alternativ. Men blinda katter, cancerforskning, frikyrkopredikanter och en skytteklubb i San Francisco täcker väl in det mesta.
Helt plötsligt verkar de finnas överallt, ”erbjudandena” om att skänka pengar till diverse välgörande ändamål. Ibland får man inte ens välja. ”Tre öre av priset för den här plastpåsen har skänkts till…”. Det är en formlig donationsexplosion.
Mycket av detta är säkert utmärkta ändamål. Men det är just det: Hur sannolikt är det att mitt val vid pantmaskinen baserar sig på någon verklig kunskap om vad jag ger pengar till? 330 000 träd planterades förra året i östra Afrika, tack vare pantade burkar och flaskor, meddelar Coop stolt i ett pressmeddelande. Är det bra? Och är det främst det mina pengar borde gå till eller är det bättre att skänka till något helt annat?
Det sägs att vi borde sträva efter att vara medvetna konsumenter, men detta är raka motsatsen.
Visst känns det lite skämmigt att trycka ut det där pantkvittot på 16,50 kronor. Men ska man ge pengar för att man skäms? Och skaver det inte lite att min donation utgör en del av företagets marknadsföringskampanj? De gör ju detta för att få sälja mer glass, flygresor och plåster.
I förlängningen kan man också undra vad denna välgörenhetsinflation gör med viljan att skänka pengar. Lade du en tia i pappmuggen första gången du såg en person sitta och tigga utanför mataffären? Gör du det inte längre eftersom du har ledsnat på att ständigt bli tiggd på småslantar? Seriösa välgörenhetsorganisationer borde tänka igenom om det är den vägen de vill gå.