Planet flyger lågt över huvudstaden. Förväntansfulla turister från södra Europa ser glittrande fjärdar mellan skärgårdsöarna. Strax norr om Stockholm tar barrskogen över när vi sänker oss ner mot Arlanda. Jag blir alltid förvånad över hur mycket skog som omger vår största internationella flygplats och tänker på min sydafrikanska kompis som första gången i Sverige trodde att planet skulle krascha. Inte skulle det väl landa där, mitt i skogen? Sedan minns jag de bullerregler som gör större delen av kommunens mark obyggbar.
Efter fem månaders vistelse i Argentina landar jag på svensk mark. Och förlåt, jag kan inte hjälpa det, men kommer genast att tänka på Gunnar Ekelöf. Författaren som med rader som
”Natur, djupfryst, plastinlagd
garanterat bacillfri”
skildrade sin tveksamhet inför det tillrättalagt svenska.
När jag tar en promenad denna vackra försommardag känns det nästan som att gå runt i kulisserna till Truman show, om någon minns den filmen. Det är välklippta gräsmattor. Bussar med miljövänliga bränslen. Gångvänliga skor. Herrar i chinos, skjorta och cykelhjälm. Till och med hundarna går i koppel.
Det är inte förvånande att Sverige, till exempel, hamnar högt i det Nanny State Index, där europeiska länder rankas baserat på regleringar av mat, dryck och rökning – ju fler regleringar, desto högre position.
Nåväl, det är ju svårt att förneka att det är bra om folk rör på sig, kör försiktigt och äter sin spenat. Vi vet att det är skadligt att röka och dricka för mycket. Men medellivslängden i mer liberala länder som Holland eller Spanien tangerar den svenska. Danskarna lever visserligen ett par år mindre än vi. Men å andra sidan hinner de under den tiden sätta i sig ansenliga mängder fläsk, snaps och wienerbröd.
I Argentina var dieten om möjligt mer ohälsosam. Enorma mängder rött kött, översöta efterrätter, pizzor bestående av en del ost och en del deg. Överallt sprang det omkring lösa hundar. På kvällspromenaden riskerade man att bli rånad på plånboken eller mobiltelefonen. Och gick man bara tillräckligt länge passerade man förr eller senare några ungdomar som satt och rökte marijuana. Zebraregeln är ett okänt fenomen, snarare tycks bilarna ta extra sats när man försöker korsa gatan.
Och ändå kan jag inte hjälpa att jag saknar trafikbullret. Här är så tyst och prydligt. ”Här”, som Ekelöf diktade i Non serviam, ”i de långa, välfödda stundernas trånga ombonade Sverige”. Får man hysa en viss ambivalens inför det välordnade?