Förutom lagar och regler har vi nu fått ett nytt politiskt påtryckningsmedel. Handslaget.
Det var Moderaternas skolpolitiske talesman Tomas Tobé som tidigare i veckan sa att han vill ha ett handslag med alla föräldrar om att deras barn ska spela mindre dataspel.
Syftet är att förbättra skolresultaten som uppmärksammats efter att Sverige tappat ytterligare jämfört med andra länder i den senaste Pisa-undersökningen. Men många har haft invändningar. Föräldrar till dataspelande barn som menar att det går alldeles utmärkt att hinna med både, skola, läxor och dataspel. Vuxna som själva spelar dataspel och som ser det positiva i detta. De som menar att dataspelandet är minst lika stort i Sydkorea och Finland – länder som annars brukar lyftas fram som förebilder med goda skolresultat. Och förstås dataspelsbranschen som pekar på att det finns spel som har positiva inlärningseffekter.
Det ligger mycket i allt detta. Men framför allt – vad har Tomas Tobé med saken att göra?
Som ordförande i riksdagens utbildningsutskott har han ett ansvar för skolpolitiken. Och där finns en hel del att göra. Lärarutbildningen håller inte måttet. Läraryrket har blivit ett lågbetalt jobb med dålig status. Dåliga skolor hindras från att lägga ner. För att nämna några saker.
Men att utpeka dataspelande som det stora problemet är i klass med att skylla ifrån sig. Om man nu är skolpolitiskt ansvarig. Lärde sig ungarna det de ska i skolan skulle inte ens några timmars dataspelande om dagen vara ett stort problem. Lika lite som det är ett problem om de ägnar all sin fritid åt schack, frimärkssamlande eller vad Tobé nu tycker är bättre sysselsättningar.
Skolan är Tobés ansvar. Vad barnen gör på fritiden är det inte.
Här finns det all anledning att påminna om begreppet politikens gränser som Kristdemokraterna försökt att lansera. Tyvärr har det inte fått något större genomslag i Allianspolitiken. Trots att detta egentligen borde vara hela kärnan i borgerlig politik.
Nämligen den att det finns sådant som bör vara utom räckvidd för politiker och byråkrater. Allt bör inte vara politik.
Här är knappast Tobés utspel unikt. De Nya Moderaterna diskuterar gärna hur familjer ska lösa sina livspussel. Visst är det bra om Rut-tjänster underlättar för föräldrar att få ihop vardagen. Men borde inte vuxna människor själva få bestämma hur man organiserar tillvaron innanför hemmets väggar?
Ett tydligt exempel på att människor inte vill att politiker ska lägga sig i deras privatliv är det kompakta motstånd som ett utökat antal pappamånader möter från väljare av olika kulör. Det finns många som vill att föräldrarna ska dela föräldraförsäkringen mer lika mellan sig. Men man vill inte att politiker ska bestämma hur det ska gå till. Att freda privatlivet från politiska pekpinnar är alltså en borgerlig politik som det finns ett starkt stöd för.
Tobé vill antagligen att föräldrar ska ta ett större ansvar för sina barns dataspelande. Men just genom att han som politiker lägger sig i frågan minskar han detta ansvar.
Kan vi inte i stället få se ett handslag med alla borgerliga politiker om att de slutar att lägga sig i människors vardagsliv?