De fyra friheterna: fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och människor, är en grundläggande tanke med EU.
Samtidigt pågår nu en debatt om att detta skulle vara problematiskt. Särskilt i Storbritannien, där premiärminister David Cameron, har velat sätta ett tak på hur många EU-medborgare som får flytta in varje år.
Framför allt nu när de övergångsregler som har gällt för arbetskraft från Rumänien och Bulgarien upphört att gälla vid årsskiftet. Det påstås bland annat att belastningen på välfärdssystemen skulle bli alltför stor annars.
Det är ett fult debattknep, särskilt som det inte stämmer. Udden i den brittiska kritiken är riktad mot medborgare från de nya EU-länder som tillkommit från 2004 och framåt. Men dessa har varit en vinstaffär för britterna.
Aktuell forskning visar att de som invandrat till Storbritannien från andra EES-länder – framför allt länder i Öst- och Mellaneuropa – har bidragit positivt till statskassan under 2000-talet.
Detsamma kan sägas om Sverige. Enligt forskning från Göteborgs universitet har de rumäner och bulgarer som kommit till Sverige under åren 2007–2010 bidragit med cirka 30.000 kronor per person till statskassan.
Sverige var ett av endast två länder som inte införde övergångsregler – av det slag som Socialdemokraterna förespråkat 2004 – när Rumänien och Bulgarien blev medlemmar i EU. Det tycks alltså ha varit ett ekonomiskt riktigt drag.
Ändå hörs liknande ton-gångar i Sverige som i Storbritannien, där utgångspunkten är att invandringen från fattigare EU-länder skapar problem. Särskilt handlar det om de romer som kommer från just Bulgarien och Rumänien. Kan man förbjuda att de tigger i storstäderna? Eller att de slår upp läger i skogen?
Situationen för romer är både allvarlig och tragisk i många EU-länder, inte minst Bulgarien och Rumänien. Men absolut ingenting blir bättre av att också vi målar ut dessa människor som ett problem. Fattigdomen och utstöttheten finns där, inom EU:s gränser. Vi kan bara sträva efter att minska den.
Ur ett ekonomiskt perspektiv råder det ingen tvekan om att handel med andra länder är fördelaktigt. Globalisering och EU:s inre marknad bidrar till ökat välstånd. Den extre-ma motsatsen vore att vi i Sverige själva skulle producera allt vi behöver – kläder, mat, datorer – allt. Det skulle bli dyrt och ineffektivt. Och vi skulle förstås sakna möjligheten att exportera vår järnmalm eller vår pappersmassa till någon annan.
I grund och botten gäller samma resonemang när människor får ökade möjligheter att röra sig över gränser. Det ger betydande ekonomiska vinster – inte bara i statskassan.
Men precis som med handel är ekonomin bara en aspekt av frågan. Att kunna byta varor och tjänster med människor i andra länder är också en frihetsfråga. Detsamma gäller den fria rörligheten för människor.
År 1814 slöts freden i Kiel. Sverige kan därför fira två hundra år av fred år 2014. Vi befinner oss i ett lyckligt lottat hörn av världen. Det är svårt att se det problematiska att den del av kartan som präglas av bestående fred, frihet och välstånd blir allt större.