Maria Eriksson: Befria oss från nånannanismen

Foto: Nora Lorek/TT

Politik2017-06-02 06:00
Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.

Det som göms i snö kommer fram i tö. Först kommer våren, med snösmältning då alla oupplockade hundlortar och slängda cigarettfimpar från i fjol blir synliga. Sedan blir det sommar och picknicksäsong då folk verkar tycka att det är okej att lämna aluminiumburkar och frigolitkartonger lite varstans.

En kompis har sedan ett par veckor tagit på sig uppdraget som skräpplockare. På sina dagliga hundpromenader upptäckte hon hur skräpigt det var i kvarteret där hon bor. Många hade nog låtit sig nöja med den observationen. Men Josefin bestämde sig i stället för att börja plocka upp skräpet. Hon har till och med införskaffat en skräptång och lägger upp före- och efterbilder på Instagram.

Det är ett berömvärt initiativ. Själv skulle jag nog, som så många andra, ha tänkt att det är någon annans uppgift. Kommunen till exempel. De ska ju se till att hålla gator och parker rena.

För att inte tala om dem som slängt skräpet! Man kan ju önska att fler av dem skulle se Josefin plocka upp deras godispåsar, cigarettpaket och kvitton, och därigenom få sig en tankeställare. Men när skräpet väl är ett faktum är det glädjande att det finns privatpersoner som tar egna initiativ.

I den amerikanska staden Portland har ett gäng anonyma anarkister tagit på sig uppgiften att laga gamla hål i stadens gator. ”Om inte vi, vem? Om inte nu, när?”, var frågorna som ledde fram till beslutet att på egen hand börja fylla igen groparna med asfalt. Det är förstås ett smart sätt att ändra på bilden av en idéströmning som ofta felaktigt tagits som förespråkande av allmänt kaos. Och att väcka frågan om vad som verkligen behöver skötas av det offentliga och vad som i stället kan vara privata initiativ.

För ett antal år sedan sände Skatteverket en uppmärksammad kampanj där man fick se scener från en stad med lervägar, smutsigt kranvatten och fotbollsplaner med högt gräs. ”Eller så betalar man skatt”, var filmens slutkläm.

Men det är inte självklart att dessa funktioner måste vara skattefinansierade. Glöm inte att en majoritet av Sveriges vägnät utgörs av enskilda, det vill säga privat skötta, vägar. Att en stor del av befolkningen får sitt dricksvatten från egen brunn. Och att det finns privat skötta idrottsanläggningar är väl knappast någon nyhet.

I själva verket innebär privata ägandet ofta att resurser tas bättre tillvara än om de är offentligt ägda och skötta. Hur många av dem som utan att tveka slänger skräp på trottoaren skulle göra detsamma i polarens trädgård?

Krönika

Maria Eriksson