Vem vill vara konservativ? Associationerna går till en bakåtsträvare som inte är i takt med tiden. Inte så konstigt att begreppet knappast har varit någon hit i svensk politik de senaste decennierna. Men kanske håller detta på att ändras?
Häromdagen höll tankesmedjan Timbro en diskussion på temat: ”Är konservatismen på väg tillbaka?” Ja, var svaret, från statsvetaren Katarina Barrling, Smålandspostens politiske redaktör Fredrik Haage och Expressenjournalisten Torbjörn Nilsson.
Generation Z, de som är födda med en Ipad i handen, uppvisar till exempel påfallande konservativa värderingar. Dessa unga, som nu börjar bli rösträttsmogna beskrivs som pessimistiska, pragmatiska, ja, till och med präktiga.
Den liberala, optimistiska världssynen har fått sig en törn, menade panelen, på temat ”en konservativ är en liberal som blivit rånad”. Oavsett om det är stökighet i skolan eller på gator och torg blir svaret typiskt konservativa lösningar som lag och ordning.
Invandringspolitikens kritiker menar förstås att den är det främsta exemplet på att liberalismen har gått för långt. Sverigedemokraterna försöker nu frammana bilden av ett konservativt block, bestående av M, KD och SD.
Men den borgerliga konservatismen står närmare en klassiskt liberal politik än den nationalistiska folkhemskonservatism som Sverigedemokraterna representerar.
Kan för övrigt den tidigare förda invandringspolitiken verkligen beskrivas som liberal? När den har tvingats att samexistera med omfattande socialförsäkringssystem och en genomreglerad arbetsmarknad, vilket bidragit till bristande integration? Det kan kritiseras ur både ett liberalt och ett konservativt perspektiv.
I själva verket är det inte alls självklart att konservatism står i motsättning till liberalism. För en konservativ, kan en pessimistisk människosyn, motivera en skepsis gentemot politisk makt. Vi är alla felbara, även byråkrater och samhällsingenjörer. För en liberal, kan en positiv människosyn, bidra till en övertygelse om att människor är kapabla att ta ett större ansvar för sitt eget liv. I båda fallen är värnandet av individens frihet och ansvar centralt.
Spänningen i den filosofiska diskussionen behövs för att vitalisera borgerlig idédebatt. Men i den praktiska politiken finns det mer som förenar än som skiljer: lägre skatter, fokus på statens kärnuppgifter, maktdelning och minskad politisk klåfingrighet.
Att Januariöverenskommelsen för tillfället delat borgerligheten itu förändrar inte det faktum att socialdemokratisk ”folkhemspolitik” fortfarande är huvudmotståndaren.