Trygghet låter bra. Något som är beständigt, säkert och förutsägbart. Man vet vad man har, men inte vad man får. Men om det där man ”har” är något man inte trivs med, vad är den tryggheten värd då? Tryggheten i att vara fast i något som man mår dåligt av?
För några år sedan intervjuade jag ett antal personer som av olika skäl vantrivdes på jobbet, men som ändå stannade kvar. Skälen till att de inte trivdes varierade. Det kunde bero på att de inte fungerade med chefen eller med kollegorna. Det kunde handla om att de inte gillade arbetsuppgifterna eller kände att de inte utvecklades på jobbet.
Skälen till att de stannade kvar var mer likartade och skulle kunna sammanfattas i ett ord: trygghet. De hade ju ändå ett jobb och tvekade om möjligheterna att hitta ett annat om de slutade. Det lät ungefär som någon som försöker att ta sig ur en dålig relation. ”Jag är så less på gubben, men tänk om jag inte hittar någon ny.”
Dessutom var det detta med Lagen om anställningsskydd och dess turordningsregler. På ett nytt jobb skulle de vara den som är sist in och därför riskerar att åka först ut. Medan de på sitt nuvarande jobb byggt upp ett slags trygghetskapital i ett stort antal år som anställd.
Det som brukar benämnas anställningstrygghet och som låter så bra i politiska tal, hade för dessa personer blivit ett slags bekvämlighetsfängelse.
Inför höstens val kommer Las återigen att vara på tapeten. De borgerliga partierna föreslår olika liberaliseringar, men Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill skärpa lagen ytterligare, enligt en enkät i tidskriften Lag och avtal.
Att en mer reglerad arbetsmarknad gör det svårare för personer att få ett jobb är en viktig aspekt av det hela. Men i detta trygghetsälskande land glömmer vi också hur den påverkar dem som redan har ett jobb. Som frilans får jag ofta frågan om det inte är läskigt att inte veta säkert var inkomsterna ska komma ifrån om ett halvår och att tvingas ta så mycket eget ansvar. Jag skulle vilja vända på perspektivet: att ta eget ansvar är just det fina i kråksången. Man tvingas fundera över vad man gillar att göra, vad man är bra på och vilka nya saker man behöver lära sig. Kort sagt, man tvingas hålla sig någorlunda attraktiv. Det är trygghet.
Annars riskerar man att en dag stå där. Gubben, det vill säga chefen, har gjort slag i saken i stället. Det där jobbet där man inte utvecklades ett skvatt finns inte längre. Då visar sig den intalade tryggheten vara precis det motsatta.