Vi ärver jorden av våra föräldrar och lånar den av våra barn. Uttrycket används ofta i miljösammanhang för att signalera att vi har ett ansvar att bevara planeten i gott skick för kommande generationer. Men nu tycks miljömedvetenheten på sina håll ha gått så långt som att se just de kommande generationerna som själva problemet.
I en studie från Lunds universitet har en grupp forskare tittat på hur olika livsval kan bidra till att minska individers koldioxidutsläpp. Här finns förstås de vanliga bovarna. Men att köra bil, äta kött eller flyga visar sig relativt harmlöst i jämförelse med den nya skurken - att få barn.
Att avstå från att skaffa ett barn motsvarar, enligt studien, minskade utsläpp som är i storleksordningen 70 gånger större än “vinsterna” med en växtbaserad kost. Eller 20 gånger större än att skippa bilen. Siffran är beräknad på framtida generationers utsläpp. Ett barn innebär ju också fler potentiella framtida köttätare och bilåkare.
Slutsatsen blir alltså att vi bör skaffa färre barn för att rädda planeten åt – ja, vilka då? Rent statistiskt innebär ju denna “ett barn färre”-policy en mänsklighet som avskaffar sig själv. Redan befinner sig nativiteten i många västländer under de nivåer som krävs för att hålla befolkningen på en konstant nivå.
Men sannolikt finns det en och annan som hoppas på just detta, en mänsklighet som långsamt tynar bort. Människan är en pest som måste begränsas, har till exempel den kände naturfilmaren Sir David Attenborough uttryckt det. Som individ tillhörande denna art känner jag mig, minst sagt, obekväm med det påståendet.
Det finns inom miljörörelsen tydliga motsättningar mellan olika sätt att se på människans roll i världen. Å ena sidan det traditionellt kristna synsättet med människan som skapelsens krona, som är satt att förvalta jorden. Det ger både rättigheter att använda naturen, men också skyldigheter att ta vara på den. Å andra sidan synsättet att människan är ett djur bland andra, varken högre eller lägre moraliskt stående, som kan leva i harmoni med naturen.
Men den som ser människan som en farsot tycks inta en tredje hållning. Där får människan en särställning, som mindre värd än andra varelser. Varje mänsklig individ blir ett problem genom sin blotta påverkan på omgivningen. Myrstackar är ett naturens under, mänskliga städer en styggelse.
Här ska planeten räddas åt framtida generationer. Men inte människor, de utgör ju problemet. Tack elefanter, fiskmåsar och mikrober för att vi fick låna er jord.