Den som sover syndar icke, sägs det. Uttrycket är gammalt, helt säkert från tiden innan dagens moderna välfärdsstater. För i en sådan är det inte självklart att det är moraliskt godtagbart att göra ingenting.
Ett exempel: I boken ”Jag lämnar ekorrhjulet” (Norstedts), skildrar läraren Åsa Axelsson hur hon, efter att ha gått in i väggen, börjar dra ner på familjens månadsbudget. Grötlunch, färre besök hos frisören och enklare semesterresor, är några av de besparingar som Axelsson och hennes familj gör. Det i sin tur möjliggör att familjen kan leva på endast en lön.
I stället för att gå tillbaka till arbetet som lärare ägnar hon sin tid åt att baka matbröd, odla grönsaker och umgås med barnen, så ”att göra ingenting” är en felaktig beskrivning.
Jovisst, det är ett medelklassperspektiv. Men så lever en majoritet av Sveriges barnfamiljer. För att inte tala om alla lärare som kan känna igen sig i bilden av ett krävande arbete och av en vardag som är svår att få ihop.
Ändå tycks detta, att en person väljer att leva enklare för att få ett litet andrum, provocera många. I Aftonbladet (10/2) går kulturredaktör Åsa Linderborg så långt som att det är ”oförskämt” att låna böcker på bibliotek när man själv inte betalar skatt. Jag undrar varför Linderborg stannar där.
Är det inte i så fall lika oförskämt att arbeta halvtid i stället för heltid? Eller att utbilda sig till ett låglöneyrke eller till ett yrke med hög arbetslöshet? De personerna betalar ju också mindre skatt sett över en livstid.
För att inte tala om i vilken utsträckning man sedan utnyttjar de skattefinansierade resurserna. Bibliotekskostnader är trots allt en liten budgetpost.
Är det också oförskämt att ha barnen i barnomsorg, åka med kollektivtrafiken, gå på badhus eller till tandläkaren? Ska man överhuvudtaget kunna gå runt på stadens gator (skattefinansierade) om man inte lönearbetar heltid från gymnasiet till pensionen?
Är det för övrigt bättre att arbeta massor, men bli sjuk på kuppen, än att ta det lugnt och hålla sig friskare?
Linderborgs påstående väcker tusen frågor. Men hon har en poäng. Hur förenar man omfattande, generella välfärdssystem med friheten att låta människor själva välja i vilken utsträckning de vill lönearbeta, och därigenom betala skatt? Är det rimligt att jag, som frivilligt arbetar lite, ska ha tillgång till precis samma service som den som arbetar mycket?
Om allt fler väljer ”downshifting” som livsstil är det en nöt som måste knäckas. Det är något absurt över ett system som gör att det blir en omoralisk handling att ta en tupplur.