När statsministern talade på SSU:s kongress i måndags ekade ett bekant budskap. Gällande den misstroendeomröstning som Alliansen har riktat mot försvarsminister Peter Hultqvist (S) sade Löfven: ”Det vore ansvarslöst, det är helt oseriöst och det skulle vara ett missbruk av ett av de skarpaste verktygen som Sveriges riksdag har.”
Budskapet har ekat ända sedan statsministern uttalade sig vid regeringsombildningen då inrikesminister Anders Ygeman (S) och infrastrukturminister Anna Johansson (S) tvingades lämna sina poster. Problemet för Löfven är att det inte är sant.
Löfven, och för den delen hans ministrar, hävdar ihärdigt att processen bör skötas i konstitutionsutskottet. I KU granskas statsrådens tjänsteutövning och regeringskansliets arbetsrutiner. Misstroendeförklaringar är däremot en del av grunden för vårt parlamentariska system. Regeringen styr landet, som Löfven tycker om att nämna, men enbart under förutsättning att den har den folkvalda församlingens förtroende. Detta gäller även de enskilda statsråden.
Anders Sannerstedt, docent i statsvetenskap vid Lunds universitet, förklarar i en artikel i Sydsvenskan hur Löfven vilseleder allmänheten. Han citerar professorerna Erik Holmbergs och Nils Stjernquists stora grundlagskommentar från 1980:
”… en misstroendeförklaring kan grundas på en iakttagelse som KU gjort vid sin granskning. Den kan emellertid också följa på en interpellationsdebatt, på ett agerande från regeringens eller det kritiserade statsrådets sida i riksdagen eller på någonting som har framkommit om regeringens göranden eller låtanden eller om statsrådets handlande eller hans vandel i andra sammanhang.”
Det vill säga raka motsatsen till vad statsministern försöker göra gällande. Riksdagen behöver inte ha något sakligt skäl alls för en misstroendeförklaring, allt som behövs är att den saknar förtroende för statsrådet. Ett skäl till att det skulle kunna bli så är att en minister i ett och ett halvt års tid har kännedom om den största säkerhetsläckan i modern tid och som därtill har inneburit ett hot mot rikets säkerhet utan att informera vare sig statsministern eller riksdagen. Såsom Peter Hultqvist har gjort. Ett annat skäl skulle kunna vara att en minister vilseleder allmänheten om grunderna för vår parlamentariska demokrati, såsom statsministern gör.
Att Sveriges statsminister väljer att föra folket bakom ljuset i grundläggande demokratiska frågor är allvarligt. Att det sker i en tid då fake news har blivit ett begrepp och då rysk propaganda firar nya triumfer förvärrar läget ytterligare. Statsledare ska inte bete sig på det viset. Det är ovärdigt och än värre ohederligt.