Vittnen har blivit en bristvara i kampen mot den grova organiserade brottsligheten. Men inte för att ingen längre ser eller hör något om kriminella handlingar utan för att de som gör det ofta inte vågar vittna, av rädsla för att råka illa ut. Den logiska lösningen är att stärka vittnesskyddet, men utredningen som regeringen nu tillsätter ska även titta på hur kronvittnen kan användas i domstolar.
Kronvittne kallas den kriminelle som erbjuds ett lindrigare straff för sitt eget brott om han eller hon vittnar mot sina medbrottslingar. På så vis hoppas förespråkarna komma åt de personer som sitter högre upp i de kriminella organisationerna. Möjlighet att styrka brott för högt uppsatta gängmedlemmar kan låta lovvärt. Men problemen med kronvittnen väger betydligt tyngre än fördelarna.
Den största risken är att det inte finns några garantier för att ett kronvittne talar sanning. Det gäller visserligen även vanliga vittnen, men dessa har i regel inget att vinna på att ljuga. Även om strafflindring är ett incitament för att tala för kronvittnen, är incitamentet för att ljuga ännu större. Om så sker riskerar samhället att betala dyrt för sänkt straff och påkostat vittnesskydd utan att få något tillbaka.
I de fall en kriminell person hade varit beredd att vittna även utan strafflindring riskerar dessutom kronvittnen att bli en dyr historia. Ingen lär längre kunna övertalas att vittna utan att erbjudas strafflindring. Ytterligare en anledning att inte tillåta kronvittnen är principiell. Straffet för ett brott ska gälla. Det ska inte bli lägre på grund av omständigheter som inte har något med själva brottet att göra.
Förhoppningsvis kommer utredningen fram till just detta. Den enda vägen för att få kriminella, och andra, att vilja och våga vittna är ett stärkt och pålitligt vittnesskydd. Det kommer inte att övertyga alla kriminella att ange sina medbrottslingar, men det öppnar åtminstone för fler än i dag att göra det.
Riskerna har dock inte övertygat riksdagspartierna om att kronvittnen är olämpligt att införa. Alla partier utom Vänsterpartiet och Miljöpartiet har mer eller mindre tydligt bestämt sig för att kronvittnen bör införas. Detta för att, som inrikesminister Mikael Damberg (S) uttryckte det (SvD 12/7), ”flytta fram positionerna” med målet att på sikt få bukt med den grova organiserade brottsligheten.
De framflyttade positionerna bör dock gälla Polisens utredningsarbete och resurserna för att störa och begränsa de kriminellas utrymme att ostört begå brott. Tillsammans med ett pålitligt vittnesskydd ges då både goda och mer rättssäkra möjligheter att döma dem som begått brott.