Massakern vid Lonmingruvan utanför Vereeninging i Sydafrika där minst 34 personer dödades häromdagen ger hemska återblickar till Sharpeville den 21 mars 1960, då 69 personer dödades vid demonstrationer mot skärpta apartheidlagar.
1960 var Sydafrika ett land som styrdes av en vit minoritet, där raslagar - apartheid - skilde människor åt på grund av ras, hudfärg och etnisk tillhörighet. De vita försökte påskina att vita hade rätt att skilja människor åt och där den vita hegemonin skulle säkerställas med hjälp av rasåtskillnadslagar, maktutövning och våld. Våldet var en del av vardagen för de svarta och de föstes ihop i kåkstäder och fick leva på de smulor som det vita samhället på nåder kastade till dem.
Den 21 mars 1960 samlades mellan 5.000 och 7.000 svarta i en fredlig demonstration mot den skärpning av passlagarna som premiärminister Hendrik Verwoerd hade föreslagit. De svarta var tvungna att bära med sig pass för att kunna förflytta sig inom sitt eget land. Bakom demonstrationen stod Panafrikanska Unionen (PAC). Den vita polisen öppnade eld mot demonstranterna och dödade 69 personer, varav åtta kvinnor och tio barn. 180 sårades.
Det blev startskottet för den kamp som så småningom skulle leda till apartheidregimens nederlag och ett majoritetsstyre i ett demokratiskt Sydafrika.
Massakern utanför Lonmingruvan har inga likheter med Sharpeville vad beträffar rasåtskillnad. I dag styrs Sydafrika av ANC och landet ska enligt konstitutionen vara ett likvärdigt land oavsett ras, hudfärg eller etnisk tillhörighet. Den poliskår som öppnade eld mot de försvarslösa demonstranterna i Vereeninging bestod av svarta och vita poliser.
Gruvarbetarna i Sydafrika är till största delen svarta och de arbetar under svåra förhållanden med dåliga löner. En arbetare i Lonmingruvorna har en genomsnittlig lön på 1.800 kronor i månaden. Det är inte mycket att leva av i ett land där levnadskostnaderna är höga. Det är därför inte konstigt att det uppstår social oro i ett land där livsbetingelserna är så vitt skilda mellan olika grupper.
Bråk har uppstått mellan två fackföreningar, National Union of Mineworkers (NUM) - som är lierat med ANC - och Association of Mineworkers and Construction (AMCU). AMCU kräver rejäla löneförhöjningar, vilket NUM gått emot. Vi förmodar att ANC viskar i NUM:s öra vad som ska gälla.
Ansvaret för massakern faller då på ANC - och företaget Lonmin, som är den tredje största platinaproducenten i världen. President Jacob Zuma uttryckte chock och förfäran när han fick rapport om massakern. Det är lite magstarkt eftersom presidenten och ANC spelat med i det här spelet, att söndra och härska. "Divide-and-rule-tactics" är ett framträdande rollspel i president Jacob Zumas politik. Nu vill han att NUM ska visa vad skåpet ska stå så att ANC kan ha kontroll över löneutvecklingen på arbetsmarknaden.
Ansvaret för massakern faller därför tungt på den sydafrikanska regeringen och på president Jacob Zuma. Och till skillnad mot ANC:s ungdomsledare, Julius Malena, kan han inte skylla den här händelsen på de vita.
Jacob Zuma har fått sitt eget Sharpeville på sitt samvete.