LEDARE: Ledare: Vill ni ha det här?

Att det går bra för de rödgröna är en sanning som förtjänar att nyanseras en smula. I Skops senaste väljarbarometer går oppositionen fram med 1,1 procent till 48,4 procent, och inleder valåret med ett försprång till alliansen, om än ett långt ifrån ointagligt sådant, på 2,1 procentenheter. Men de som främst har anledning att glädjas är de gröna: Miljöpartiet är nu uppe på nära elva procent. Vänsterpartiet går visserligen också framåt men kan inte jubla lika mycket med sina 6,4 procent, trots att Lars Ohly vant sig vid sämre siffror. Socialdemokraterna under Mona Sahlin fortsätter kräftgången och är med 31,1 procent snart jämnstora med Moderaterna, som får 28,9 procent. Det är således ett rödgrönt block som spretar i opinionen. I politiken spretar de rödgröna än mer. Vilket gör det viktigt att som väljare verkligen tänka igenom vad man får för sin röst. Båda alternativen att rösta efter någon diffus ideologisk uppfattning eller bara gå efter det personliga intryck en politiker gör är lika vanskliga. Politik bedrivs alltid av personer, och det går följaktligen inte att rösta på Socialdemokraterna utan att stödja Mona Sahlin, inte att välja vänstern utan att få Lars Ohly på köpet. Lika omöjligt är det att rösta på den karismatiska, rappa Maria Wetterstrand och samtidigt avstå från kärnkraftsmotstånd, "gröna" subventioner, friårsflummeri och fientlighet mot bilar och flyg. Den som väljer det rödgröna alternativet får hela paketet, det går inte att sortera ut några favoritdelar att rösta på. Som väljare får man inte bortse från detta. Därför borde också dessa insikter få mer effekt på opinionen desto närmare valet vi kommer och alternativen klarnar. Det är en sak att uttrycka ett gillande i en opinionsmätning, sådant kan lätt präglas av tillfälliga debatter och övergående mediestormar. Det är något helt annat att ge ett förtroende till någon eller några att styra ett land under fyra års tid. Här har väljarna konsekvent visat vad de föredrar. Ingen partiledare har så högt förtroende bland folket som statsminister Fredrik Reinfeldt (M), medan oppositionsledaren Mona Sahlin inte ens har lyckats med att göra sig till S-sympatisörernas favorit. Och i Aftonbladets mätningar av medborgarnas syn på ministrarna har alliansregeringen i tre mätningar av fyra fått högre snittbetyg än någon av Göran Perssons (S) ministärer någonsin fick. I förtroende och regeringsduglighet är det alltså fördel borgerligheten, och valet 2010 handlar om vem som ska få förtroendet att regera Sverige - ingenting annat. Till dess måste alla väljare som för tillfället tvekar eller charmats av Maria Wetterstrand titta närmare på det rödgröna laget och dess politiska strategi, och sedan fråga sig själva: Är det här verkligen vad vi vill ha?

Ledare: Ledare: Vill ni ha det här?