Under Gudrun Schymans ledning fick Vänstern 12 procent i riksdagsvalet 1998. Men Gudrun Schyman var den festliga förnyaren. Lars Ohly är trots en del spexande torrare, och trogen sina gamla kommunistideal.
Gudrun Schyman tog till sig av den individualistiska vågen. För Lars Ohly är kollektivet allt, och staten en övermänsklig makt som sprider manna över medborgarna.
En kärna av trogna vänsterröster, tillräckligt många för att klara riksdagsspärren, har partiet. Men den potentiella väljargruppen för ett parti som inte drar sig för att använda ordet "kommunist" som något positivt är liten. De grånade 68-or som en gång gillade att tugga marxistiska teser lutar idag mer åt det civilisationskritiska Miljöpartiet. Eller så har de bytt det blaskiga rödtjutet från ungdomens dagar till finare årgångsviner i mörkare nyanser som närmar sig det blåa, och blivit (små)borgerliga på kuppen. Politiskt är Vänsterpartiet trots sin numera gråare kostym fortfarande det vilda alternativet: Ensamt i EU-motstånd; fastcementerat i oreflekterad antiamerikanism; ekonomiskt skjutande från höften mot budgetbalans, självständig riksbank, uthålligt pensionssystem och skattesänkningar. En politik lika konstruktiv som en härdsmälta i en av de reaktorer partiet vill stänga för gott. Väljarna verkar inte imponerade. I opinionen blir det jämnare mellan blocken. Statsvetaren Jan Teorell tolkar detta som att det börjar går upp för fler vad rödgröna i regeringsställning konkret innebär (Ekot 15/2). Och blotta tanken på vänsterpartister vid regeringsrodret borde skrämmavarje vacklande mittenväljare tillbaka till höger om blockgränsen.