De mer seriöst sinnade brukar undvika sådana ordval, och i försök att distansera sig från dumbommarna försäkra att deras Israel-kritik enbart riktar sig mot staten Israel, inte mot det israeliska folket och definitivt inte mot judar. Antisemit vill man ju inte vara.
Överspända virrpannor på den pro-israeliska sidan brukar inte nöja sig med sådana försäkringar utan sammanblandar i sin tur: de ser varje påhopp på staten Israel som riktat mot judar. Virrigt, visst, men tyvärr har dessa människor nu fått en del vatten på sin kvarn, på grund av en del olyckliga händelser i Luleå.
I dag högtidlighålls runtom i Sverige minnet av Förintelsen. I en tid som denna,då kriget i Gaza förmörkat sinnet och skymt blicken hos många, borde det ses som extra viktigt att uppmärksamma Förintelsens offer. I stället valde kommunen och kyrkan i Luleå att göra tvärtom. Man ställde in det fackeltåg och den minnesgudstjänst som i flera år arrangerats av kommunens
invandrarservice och Svenska kyrkan. Manifesterandet överläts till privata initiativ. Inget direkt fel i det, om det inte vore för beslutets koppling till kriget i Gaza. Kommunen skyllde på risken för motdemonstrationer och lågt intresse. Från kyrkans sida var man mer tydlig med kopplingen till Gaza. Kriget och Förintelsen har "svårt att samsas" var komminister Bo Nordins förklaring i en intervju med Radio Norrbotten. Att högtidlighålla minnet av Förintelsen blir enligt Bo Nordin "obekvämt" på grund av att "associationer" med kriget i Gaza kan uppröra. Svalt intresse kan kommunen inte göra mycket åt, men risken för motdemonstrationer brukar väl inte få förhindra en manifestation som anses viktig? Den slutsats man drar är att Förintelsen helt enkelt inte ansetts tillräckligt värd att uppmärksamma för att kommunen ska våga ta risken. Svenska kyrkan har visserligen med tiden visat en tilltagande anpasslighet. Men att dess bekvämlighet blivit så stor att dess företrädare inte ens orkar stå upp för människovärdet på grund av att en del människor kan göra fel "associationer" hade nog ingen anat. Nu anordnas i stället ett privat fackeltåg och kyrkan backar och öppnar sina portar i kväll. Men skadan är i viss mån redan skedd. Misstanken att både kommunen och kyrkan fallit offer för den olyckliga, orättvisa och farliga sammanblandningen av Israel och judar, och låtit dagspolitiska hänsyn styra värderingen av huruvida Förintelsen bör uppmärksammas, blir svår att radera ur folks minne.