Lärarutbildningen är i kris. På vissa lärosäten är över hälften av utbildningsplatserna tomma. Det är kanske ett av de största hoten mot framtidens välstånd.
Det är inte antalet lärare som är det stora problemet, utan kvaliteten på lärarna. Många lärarstudenter, kanske de flesta, är naturligtvis utmärkta. Men när konkurrensen är låg, med i snitt 1,2 sökande per plats, blir helhetsbilden oundvikligen dyster.
Det innebär i praktiken att vem som helst kan bli lärare. Det har därmed blivit ett yrke dels för dem som har ett kall - och dels för dem som inte kan bli något annat. Sämre lärare leder till att den uppväxande generationen blir sämre utbildad, vilket innebär en sämre framtid för Sverige.
Det är inte realistiskt att tro på en förbättrad lärarutbildning som lösning. Möjligheten att göra fantastiska lärare av personer som från början inte är av rätt kaliber är mycket små. Läraryrket kräver, som de flesta andra yrken, mest av allt rätt grundförutsättningar.
Med lärarlegitimationen skapas samtidigt ett skrå, som gör att rektorer tvingas nöja sig med det undermåliga utbudet av lärare. Om det behöver anställas en ny högstadielärare i matematik, är det bara att glömma den pensionerade och erfarna civilingenjören från Ericsson som flyttat hem igen från Stockholm. Rektorns enda val riskerar att bli den nyutbildade filuren direkt från högskolan, som kanske var högst medelmåttig när han själv gick i den högstadieskola han nu vill tjäna sitt leverbröd på.
Lösningen är högre lön, säger många. Men lönerna skiljer sig inte nämnvärt från polisernas eller sjuksköterskornas. Två yrkesgrupper med tuff utbildningskonkurrensen. Förvisso har både poliser och sjuksköterskor en kortare utbildning, vilket kanske också lärare bör ha, men huvudförklaringen är en annan.
Högre lön är måhända nödvändigt för att dugliga gymnasister ska kunna tänka sig att bli lärare som dagens skola ser ut. Men med en annan skola skulle yrket rimligtvis kunna vara attraktivt även med befintligt löneläge.
Vad är en trevlig arbetsmiljö? Vad förväntar vi oss av en arbetsplats? Städat och snyggt. Lugn och ro. Respekt och god stämning. Dessvärre står den svenska skolan ofta för raka motsatsen. De som står inför valet att bli lärare är också de som senast har erfarenheter från denna värld. Och uppenbart vill för få återvända.
Lika uppenbart är att det att vid sidan av ansvar krävs det generellt sett makt för att yrken ska få hög status. Statsministern har makt, liksom domare och läkare. Dessa yrkesgrupper har också hög lön, men det har återigen inte poliser och sjuksköterskor. De senare har dock en respekterad makt. Man lyssnar till en polis på gatan och en sjuksköterska på sjukhuset. Men vem lyssnar på en lärare? Knappt varken elever eller föräldrar.
De lärare som faktiskt blir lyssnade till får inte den makten för att de är lärare, utan för den person de är. Detta är grundproblemet. Ge lärare mer makt, och de får både status och en god arbetsmiljö. Det behövs i första hand inte för lärarnas eller elevernas skull, utan för Sverige framtid.