Håkan Juholt påstod för Sveriges Radio att han sett ”hat och förakt” i journalisternas ögon när det stormade som värst runt hans dubbla bostadsbidrag. Det är också många fler som har anklagat medierna, och främst kvällspressen, för att bedriva en illvillig kampanj mot Håkan Juholt.
Arbetarrörelsens tankesmedja har ondgjort sig över att ”borgerlig press” ägnat sig åt personangrepp på Juholt. Och I LO-tidningen har Ann-Charlotte Alstadt påstått att man inte får lov att vara sosse i ”en borgerligt dominerad offentlighet”.
S-krisen lindras dock knappast av att man försöker bygga upp ett journalistförakt.
Står man till höger brukar problemet vara att alltför många journalister är vänstervridna. Står man till vänster är problemet antingen att de flesta tidningar är borgerliga på ledarplats eller att medierna ägs av personer med borgerliga sympatier.
Men hur ligger det egentligen till med de journalisternas politiska sympatier?
Enligt en undersökning som genomfördes hösten 2009 av medieforskarna Jesper Strömbäck, Lars Nord och Adam Shehata vid Mittuniversitetet fördelade sig sympatierna på det här sättet:
Miljöpartiet: 27,5 procent, Socialdemokraterna: 22,5 procent, Vänsterpartiet: 13,5 procent, Folkpartiet: 12 procent, Moderaterna: 9,7 procent, Centerpartiet: 6,4 procent, Kristdemokraterna: 1,3 procent, Sverigedemokraterna: 0,2 procent, övriga 7,1 procent.
Det råder alltså ingen tvekan om att journalisterna är betydligt mer rödgrönt orienterade än befolkningen som helhet. Frågan är hur ägarförhållandena och partisympatierna påverkar journalistiken – och i förlängningen valresultatet.
Inte särskilt mycket, pekar det mesta på. Tidningar ska nämligen, ungefär som vilket företag som helst, tjäna pengar. Och nyheter säljer – oavsett om de handlar om fifflande sossar eller tv-licensskolkande borgare.
Kent Asp, professor vid Göteborgs universitet, som sedan 1979 undersökt vilka som gynnas och missgynnas i svenska valrörelser, konstaterar i ”Mediernas prestationer och betydelse. Valet 2010” att ”nyhetsmediernas rapportering om valet 2010 var rättvis” och ”den kanske mest balanserande av de tio val jag har undersökt”. Undantaget var enligt honom Expressen och den ogynnsamma bild som där förmedlades av Mona Sahlin och Socialdemokraterna.
Medierna, som brukar ha förtroendesiffror i samma stil som Juholt, är förstås en tacksam måltavla att angripa just nu. Men Socialdemokraterna är långtifrån de första som försöker.
Ni minns kanske hur det lät från Moderaterna direkt efter maktskiftet 2006?
Fredrik Reinfeldt klagade på ”det kommenterade Sverige” när minister efter minister försvann efter den ena och andra skandalen. Catharina Elmsäter Svärd försökte väcka sympati genom att påstå att det bara var moderater som utsattes för kritiska frågor om svartjobb. Och längst gick nog Ulf Adelsohn, som 2008 uppmanade sina kompisar att säga upp prenumerationen på Svenska Dagbladet eftersom tidningen var ”en starkt bidragande orsak till regeringens låga opinionstal”.
Att finna sig i att bli granskad är maktens pris. Gillar man det inte så kan man kliva av.
Existerar det, som vissa hävdar, en mediekomplott mot Håkan Juholt, börjar det bli dags att plocka fram bevisen.